Nyhtestablå

Adelsö kyrka - Hovgården - Stenby

Kommun: Ekerö

Sammanfattande värdering

Bronsåldersmiljön vid Grindby utgör tillsammans med ett liknande komplex vid Lunda och Söderby i Lovö socken de största koncentrationerna av bronsålderslämningar i kommunen, och därmed de viktigaste bosättningsområdena på Mälaröarna under denna tid.

Fornlämningarna i övrigt som utgörs av gravfält från äldre och yngre järnålder, främst det senare skedet, visar på kontinuitet i bebyggelsen från bronsålder. Flera av järnåldersgravfälten är stora, de två största med 100 respektive 124 anläggningar.

Hovgårdsområdet med storhögarna och en runsten vittnar om den vikingatida kungsgården som troligen kontrollerade verksamheten i Birka. Tillsammans med resterna efter Magnus Ladulås sommarresidens där adeln stadsfästes som samhällsklass genom Alsnö stadga 1280 är detta en unik miljö som belyser centrala skeden i den svenska historien.

Odlingslandskapet i området är till sin utsträckning i stort sett oförändrat sedan åtminstone mitten av 1800-talet med åkerholmar och impediment i hög grad i behåll.

Av gårdsbebyggelsen, som huvudsakligen är från 1800-talets senare hälft och 1900-talets början, är Grindby, Adelsö gamla prästgård och Södergården vid kyrkan för Ekerö kommun ovanligt välbevarade ur kulturhistorisk synpunkt.

Beskrivning

Området präglas framför allt av det öppna slättlandskapet väster om Adelsö kyrka. Ett annat karakteristiskt drag i topografin är den smala sprickdal som i närmast N-S riktning sträcker sig från slätten och upp förbi Grindby. Norr om Hovgården bryts odlingslandskapet upp av några större skogsbevuxna moränhöjder.

Större delen av slätten består av unga landhöjningsområden som före de stora utdiknings- och uppodlingsföretagens tid under senare hälften av 1800-talet utgjordes av ängsmarker. Rester av dessa är strandängarna söder om kyrkan och vid Prästgårdsviken.

Utsträckningen av odlingsmarken inom området förefaller inte ha förändrats i någon nämnvärd grad sedan åtminstone mitten av 1800- talet. Impediment och åkerholmar som redovisas på Victor Dahlgrens karta från 1853 är också i hög grad i behåll.

De äldsta fornlämningarna på Adelsö är från bronsåldern. Huvuddelen av dessa ligger på de skogklädda moränhöjderna kring sprickdalen vid Grindby. De utgörs dels av ett 20-tal ensamliggande gravar; rösen och jordfria stensättningar, dels av ett större gravfält (1) vid torpet Portugal, sydväst om Grindby. De flesta av de ensamliggande gravarna har utpräglade krönlägen i skogsmarkerna norr om sistnämnda gård (2). På gravfältet, vid torpet Portugal, som består av 60-talet små runda stensättningar, undersöktes 1926 tolv anläggningar som trots det sparsamma gravgodset kunde dateras till slutet av bronsåldern och början av äldre järnåldern (ca 500 f Kr). Norr och öster om gravfältet finns också en grupp ensamliggande gravar av bronsålderskaraktär (3).

Att bronsåldersbebyggelsen i området levde vidare in i järnåldern visar förekomsten av gravar av äldre järnålderstyp på gravfält norr om Grindby (4) och Hovgården (5). På båda gravfälten har flera anläggningar undersökts av vilka de äldsta daterats till romersk järnålder. Det är förmodligen kring denna tid som den historiskt kända bebyggelsen vid Grindby och Hovgården etablerades. På det stora gravfältet vid Hovgården, som består av totalt ca 124 anläggningar av både för äldre och yngre järnålder karakteristiska gravtyper, har 40-talet gravar undersökts genom åren. Gravarnas dateringar sträcker sig från sen romersk järnålder och fram till medeltidens inbrott, vilket tyder på en kontinuitet mellan den förhistoriska bebyggelsen och den historiskt belagda Hovgården.

Under yngre järnåldern tillkom bebyggelse vid Bergby, Stenby och Adelsö gamla prästgård där flera gravfält av yngre järnålderskaraktär finns i nära anslutning till de gamla by- och gårdstomterna. Gravfälten varierar i storlek mellan 10 och 100 anläggningar. De största ligger vid Bergby och Stenby (6 respektive 7), där också några gravar har undersökts. Endast på det stora gravfältet vid Bergby med 100 anläggningar kunde dessa dateras och då till vikingatid. Med undantag för gravfältet vid gamla prästgården där gravarna har den för vikingatiden typiska utformningen, bl a rektangulära stensättningar med Ö-V riktning som kan vara tidiga kristna begravningar, är runda stensättningar och högar de nästan enarådande gravtyperna på de övriga yngre järnåldersgravfälten.

Att Hovgården troligen var kungsgård redan under vikingatiden omvittnas som tidigare nämnts av de fem storhögarna (8) norr om Adelsö kyrka och en runsten (9) strax öster därom, som enligt inskriften ristats åt kungen, förmodligen någon gång på 1070-talet.

Överlägset störst av högarna är en av de tre s k Kungshögarna, närmast kyrkan, som har en diameter på ca 45 m, medan de övriga fyra storhögarna är 20-25 m vida. Alla dessa högar som bör ha tillkommit under yngre järnålder skall troligen förknippas med Hovgårdens karaktär av kungsgård under denna tid. Detta antagande får stöd av de fynd som gjordes 1917 vid utgrävningen av Skopintull, den enda av storhögarna som undersökts Det visade sig vara en mycket rik mansgrav från omkring 900 e Kr där den döde bränts i en båt, tillsammans med flera hästar, kor och hundar och med en i övrigt påkostad begravningsutstyrsel, dock utan vapen.

Sedan 1991 har en grupp arkeologer och amatörer grävt vid Hovgården med målsättning att lokalisera den vikingatida kungsgården och försöka datera den. Grävningsresultaten visar att kungsgårdens träbyggnader legat på terasser på samma plats som det medeltida Alsnö hus. De ovanligt rika fynden antyder att kungsgården har anlagts ungefär samtidigt som Birka, dvs under andra hälften av 700-talet Vid grävning intill runstenen visade det sig att den var ditflyttad, dvs att den inte står på ursprunglig plats.

I samband med undersökningarna upptäcktes också två båtuppläggningsplatser och en konstruerad lagunhamn i anslutning till kungsgårdskomplexet. Den ena av de två båtuppläggningsplatserna, strax norr om Alsnö hus, kunde dateras till medeltid. Hamnlagunen som i dag är uppgrundad är belägen söder om Alsnö hus. Den utgjordes under vikingatiden och medeltiden av en vik som skar in söderifrån, sydväst om kungsgården, med en skyddande båge av långsträckta stenkistor utanför i vattnet (jfr foto på sid 89 och karta på sid 90).

Man får anta att kungsgården anlagts för att Kungamakten härifrån skulle kunna bevaka sina intressen i Birka, den internationella handelsplatsen och centralorten för den rika mälarbygden, på det närbelägna Björkö. Att kungsgården fungerade även efter Birkas undergång mot slutet av 900-talet tyder den tidigare nämnda runstenen på vars inskrift har följande lydelse: "Tyd runorna! Rätt lät rista dem Tollir, bryte i Roden, åt konungen. Tollir och Gylla läto rista (dessa runor) båda makarna efter sig till en minnesvård... Håkon bjöd rista». Tollir var sålunda konungens bryte (fogde) på Hovgården och svarade för förvaltningen av Roden, dvs Roslagen, som vid denna tid även kan ha omfattat Mälaröarna. Kungen har identifierats som Håkon Röde, vilken antas ha regerat på 1070-talet. Hovgårdsstenen är ristad av runmästaren Torgöt Fotsarvi.

Det ligger nära till hands att koppla samman den välbefästa fornborgen på Skansberget vid Stenby (10) med den vikingatida kungsgården. Det måste ha krävts en stor och välorganiserad arbetsinsats för att bygga upp de ovanligt kraftiga och omfattande stenmurarna kring bergsplatån. Detta faktum och att kungsgården borde haft behov av en befäst tillflyktsort talar för att kungen kan ha stått som bygherre för borganläggningen.

När Hovgården omnämns första gången i de medeltida källorna år 1200 betecknas kungsgården som "mansionem regiam Alsnu", dvs ett hus av mer än ordinär storlek. Drygt 70 år senare lät Magnus Ladulås ersätta detta med ett ståtligt sommarpalats i tegel av vilken i dag endast grundmurarna återstår på en kulle vid stranden nordöst om kyrkan (11). Av vad som framgått tidigare var det här på Alsnö hus som samme kung vid en herredag 1280 genom den s k Alsnö stadga instiftade ett riddarstånd vilket innebar att adeln därmed avgränsades som samhällsklass.

Till skillnad mot tidens ofta välbefästa borgar var Alsnö hus byggt närmast som ett lustslott inrättat mer för bekvämlighet än försvar. Magnus Ladulås och senare hans son Birger Magnusson vistades också ofta här ute under sommarhalvåret. Redan i slutet av 1300-talet mötte dock Alsnö hus sin undergång. Möjligen brändes det ned vid ett överfall av vitaliebröderna, dvs de mecklenburgska kapare som vid denna tid härjade i Östersjön för att försöka återge kung Albrekt den svenska tronen som han efter slaget vid Fallköping 1389 förlorat till drottning Margareta. Vid utgrävningen av ruinen 1916-18 visade sig nämligen kullen vara översållad med armborstpilspetar.

Från början av 1400-talet och fram till 1712 passerade Hovgården som förläning eller på annat sätt genom många händer. När egendomen friköptes av sina brukare 1752 var den en vanlig bondby.

Fornlämningsområdet vid kyrkan med storhögarna och ruinen efter Alsnö hus har under 1950- och 1960-talen inköpts av Vitterhetsakademien och vårdas numera av Riksantikvarieämbetet.

Kanske tillkom Adelsö kyrka på initiativ av kungen för att utöver sin funktion som församlingskyrka även kunna fungera som gårdskyrka för den intilliggande kungsgården. Sannolikt var den första kyrkan på platsen av trä, men inga spår efter denna har påträffats. Den nuvarande kyrkobyggnaden byggdes i sten vid slutet av 1100-talet. Ursprungligen bestod den av ett långhus med smalare kor som möjligen avslutades av en absid. På 1300-talet tillfogades sakristian och under loppet av det följande århundradet undergick kyrkan en omfattande ombyggnad. Först tillkom tornet och därefter tegelvalven och under 1470-talet omvandlades kyrkan till salkyrka genom att koret breddades och förenades med långhuset. 1753 fick tornet sitt nuvarande utseende och vid en renovering 70 år senare flyttades ingången från sydsidan till sitt nuvarande läge i tornet samtidigt som nya fönster togs upp och de gamla vidgades. Därefter har inga större yttre förändringar gjorts. Inredningen i kyrkan är sparsam. Av medeltida inventarier märks främst en dopfunt från 1100-talets slut och ett krucifix som tillverkats under 1300-talets senare hälft. Predikstolen sattes upp 1786 och läktaren vid renoveringen 1832.

Bebyggelsen vid kyrkan ger i dag ett splittrat intryck. Under senare tid har bl a en grupp radhus tillkommit i området. Endast en av byn Hovgårdens gårdar, Södergården (12), ligger kvar på den gamla bytomten, söder om kyrkan. Norrgården, som låg norr om kyrkan, flyttades i samband med Vitterhetsakademiens köp av fornlämningsområdet. De övriga flyttades ut i samband med laga skiftet som fastställdes 1865. Tre av de utflyttade gårdarna återfinns i dag utefter en avtagsväg väster om kyrkan och landsvägen. Endast den mellersta av dessa (13) har någorlunda bibehållit en äldre karaktär. Manbyggnaden som troligen uppfördes 1870 är ursprungligen en sidokammarstuga som till- och ombyggdes 1945. De knuttimrade ekonomibyggnaderna är från 1880. Vid avtagsvägen ligger också hembygdsgården (14), en ombyggd ladugård som tidigare tillhörde en av de utflyttade gårdarna, och den nuvarande prästgården (15) vilken uppfördes i slutet av 1940-talet.

Södergården har en mycket välbevarad manbyggnad från 1893 uppförd i tidstypisk villastil. Vidare finns en f d drängstuga, en bod, ett fähus och ett stall i knuttimmer på gården som hyser de får som betar på fornlämningsområdet norr om kyrkan. Ladugården revs 1967. Vid landsvägen strax söder om kyrkan ligger Björks lanthandel (16) med bensinstation, livsmedelsaffär från 1970- talet och föregångaren, en handelsbod från 1893 bevarad. Handelsboden som är timrad och locklistpanelad har till- och ombyggts vid flera tillfällen.

Bebyggelsen i området består i övrigt av Adelsö gamla prästgård, byn Lundkulla och gårdarna Grindby och Stenby. Stenby omnämns som säteri på 1650-talet då gården ägdes av Anna Rålamb. Den nuvarande herrgårdsbyggnaden (17) uppfördes troligen på 1750-talet åt kommissarien Isac Pihlman. Sitt nuvarande utseende i nygustaviansk stil fick anläggningen på 1920-talet efter att Paul Bellander inköpt egendomen.

Interiören präglas av samma stil, men två äldre kakelugnar finns också kvar, en nyantik och en rund på träfötter. Jordbruksdelen av Stenby är sedan 1931 avsöndrad med inspektorsbostaden från 1920 som manbyggnad. Ekonomibyggnaderna är huvudsakligen uppförda under 1910- och 1920-talen. Det enda äldre uthuset är det gamla sockenmagasinet som flyttats hit någon gång på 1900-talet från en plats väster om Adelsö kyrka.

Väster om Stenby på bytomten för den numera försvunna byn Bergby ligger tre f d arbetarbostäder till herrgården (18). Två av dessa är sidokammarstugor och den tredje en enkelstuga. Den sistnämnda och den ena av sidokammarstugorna som är reveterad har bevarat en ålderdomlig karaktär.

Grindby (19) i den smala sprickdalen i norra delen av området var tidigare arrendegård under Stenby. Den tvåvåniga manbyggnaden som anses uppförd i början av 1800-talet är timrad och fodrad med faluröd locklistpanel och har en sexdelad plan. Huset som exteriört är mycket välbevarat ur kulturhistorisk synpunkt, är av samma typ som manbyggnaderna på en av gårdarna i Hallsta och på Oppgården i Björkö by. Enligt en obekräftad uppgift lär alla tre boningshusen ha uppförts av samma byggmästare. Invändigt är Grindbys manbyggnad moderniserad och saknar äldre fast inredning. Ekonomibyggnaderna på gården är huvudsakligen från 1900-talet. Av äldre uthus märks främst en ålderdomlig stallänga i knuttimmer.

Byn Lundkulla (20) har ett för bebyggelsen i de öppna slättområdena typiskt läge, på en kulle helt omgiven av åkermark. Endast en gård flyttades ut i samband med laga skiftet som fastställdes 1883 varför fyra gårdar ligger kvar på bytomten i dag. Trots att ekonomibyggnaderna är borta på två av dessa och att de flesta av boningshusen som alla uppförts under 1800-talet om- och tillbyggts genom åren, har Lundkulla som helhet bibehållit en väl samlad bykaraktär.

Adelsö gamla prästgård (21) som ligger i en södersluttning i västra delen av det centrala slättområdet förlorade sin funktion som kyrkoherdeboställe på 1940-talet då den nuvarande prästgården vid Hovgården tillkom. Mangårdsbyggnaderna är numera avstyckade från jordbruksfastigheten som fortfarande är i kyrkans ägo De förra består av manbyggnaden—en vitputsad timmerbyggnad med sexdelad plan som uppfördes 1796—en bryggstuga och en visthusbod i knuttimmer från 1814 respektive 1805 samt en flygelbyggnad från 1700-talet vilken tidigare fungerade som pastorsexpedition. Manbyggnaden har genomgått en del förändringar under 1900-talet, bl a tillkom frontespisen 1902 och den tvåvåniga verandan 1951. Av äldre fast inredning i huset finns snickerier och spegeldörrar från byggnadstiden och några kakelugnar, dels från byggnadstiden, dels från slutet av 1800-talet.

På den utarrenderade jordbruksdelen av prästgården finns en nyare och en äldre arrendatorsbostad från 1951 respektive 1890. Den senare är en enkelstuga med tillbyggt trapphus. Gårdens ekonomibyggnader är huvudsakligen uppförda i knuttimmer. Av dessa märks särskilt en välbevarad uthuslänga med stall, loge och lider som tillkom 1776.

I skogsområdet mellan Tofta och Grindby ligger en grupp torp av vilka huvuddelen tidigare lydde under Stenby säteri. Bäst har Samting (22) och Frutorp (23) bevarat torpkaraktären, särskilt det senare.

Kommun: Ekerö

Källa till texten: Bratt, Peter 1994 "Mälaröarna kulturhistoriska miljöer"

Klassificering enligt kulturmiljöprogrammet: Närmiljö

Riksintresse: Ja. Ingår i ett större område

LD97-0034 Adelsöhus

LD97-0035 Hovgården