Nyhtestablå

Storängen

Kommun: Nacka

Bakgrund

1903 grundades i Stockholm Tjänstemännens egnahemsförening. Så snart föreningen fått tillräckligt många medlemmar började man se sig om efter ett lämpligt stycke mark för ett villaområde. Två områden visade sig speciellt intressanta: Stocksund norr om Stockholm och Storängen vid Järla. Då intresset bland medlemmarna visade sig vara lika stort för både Stocksund och Storängen beslöts att dela föreningen. I maj 1904 konstituerades således Tjänstemännens egnahemsförening i Järla. Marken vid Järla ägdes av järnvägsaktiebolaget Stockholm-Saltsjön, vilket några år dessförinnan köpt området från Järla gård. I juni 1904 upprättades ett kontrakt mellan järnvägsaktiebolaget och egnahemsföreningen, vari det stadgades att järnvägsbolaget skulle upplåta ett område med 77 tomter till föreningens disposition. Senare, 1905 och 1907, kom detta

område att utvidgas. Endast föreningens medlemmar hade rätt att köpa tomt och marken skulle tomt för tomt friköpas från järnvägsaktiebolaget. Bolaget åtog sig ansvaret för anläggande av större vägar och huvudledningar, liksom att bygga en station. Som kuriosum kan nämnas att ett fast biljettpris Storängen-Stockholm bestämdes, ett biljettpris som inte ändrades förrän SL 1969 övertog trafiken på Saltsjöbanan!

Tomter, vägnät och planer

Den vanliga tomtstorleken i Storängen var 1000-1500 kvadratmeter, det var dock inte ovanligt att en och samma person köpte både två och tre tomter. På detta sätt tillkom flera mycket stora tomter. '

Det.fanns möjlighet att välja mellan skogstomter i utkanten av området och mer centralt belägna, plana ängstomter. I Storängen är gatunätet utlagt så att alla tomter nås kvickt och lätt. I övrigt kännetecknas inte 1904 års byggnadsplan för Storängen av någon genomtänkt stadsplaneidé, något som annars var vanligt i tidens villaförorter. Från stationen strålar huvudvägarna Järlavägen, Ängsvägen, Lindvägen och John Lodéns väg ut, sinsemellan sammanbundna av mindre tvärvägar. Det bör poängteras att det ursprungliga gatunätet är helt intakt bevarat.

De två parkerna i Storängen planerades från början, något som vid den här tidpunkten var ovanligt i ett villaområde.

Hög standard

Redan från starten sörjdes för hög allmän standard i Storängen. Vägar blev anlagda, ett vattenverk uppfördes. Ett dräneringssystem med centralt anlagd septisk tank fanns tidigt, något som gjorde att WC kunde installeras i samtliga villor. 1910 fick området elektrisk belysning, dessförinnan hade vägarna Lysts upp av luxlampor med acetylengas. För vägunderhåll och renhållning sörjde föreningen.

Invånarna

De flesta av föreningens medlemmar var tjänstemän, men där återfanns även högt uppsatta jurister, professorer, direktörer och ingenjörer. Ganska snart fick föreningen även en rad konstnärsmedlemmar; Rickard Bergh, Anton Genberg, Georg och Hanna Pauli, skulptören John Börjesson för att bara nämna några.

I slutet av 1907 hade föreningen 104 medlemmar, 1910 var antalet 109. Efter 1910 avtog byggnadsverksamheten drastiskt.

Bebyggelsen

Bebyggelsen i Storängen reglerades genom en byggnadsordning fastställd av föreningen. I byggnadsordningen stadgades bl a att villorna ej fick vara högre än två våningar, att avståndet mellan huset och tomtgränsen inte fick understiga sex meter, att villorna inte fick byggas för fler än högst två familjer och att grundytan inte fick överstiga en tiondel av tomtens yta.

De flesta av villorna kännetecknas av mycket högt ställda arkitektoniska ambitioner och många av tidens stora arkitekter anlitades. Man hittar i

Storängen villor ritade av bl a Torben Grut, Rag-nar Östberg, Arvid Bjerke, Ture Stenberg, Karl Güettler och Carl Westman. Andra mindre kända men flitigt anlitade arkitekter var Carl Hugo Sandberg, Albin Brag, Ivar Callmander, Edward Bernhard, Alf Landén och Gustaf E Pettersson.

Karaktäristiskt för bebyggelsen i Storängen är de stora och kraftiga husvolymerna, de rejält tilltagna taken, väggar klädda med skurna eller svarvade, gärna grönmålade detaljer. Ofta omsluter taket övervåningen helt, vilket ibland nästan ger taket en dominans över väggen. Fönstren är oftast spröjsade i många små rutor och fönsteromfattningar och dörrstycken ibland utsmyckade. Det förhärskande stilidealet är nationalromantik, ibland med inslag av jugend. Se:Villa Hallström på Värmdövägen 199 ritad av Albin Brag 1906, Värmdövägen 201 av Ragnar Östberg 1907, Villa Wållgren på Prästgårdsvägen ritad av Callmander 1908, Villa Sundelin på Storängsvägen 7 av Karl Güettler 1907, Storängens samskola på Värmdövägen 176 ritad av I Callmander 1912 och Villa Leander på Storängens Strandväg 1, ritad 1905.

Visst finns det undantag från den nationalromantiska stilen, villor där jugend och jugendbarockens stilideal gör sig gällande; vitputsade hus med släta murytor, asymmetriskt placerade fönster och sirligt utformade detaljer. Se t ex Villa Wahlström på Järlavägen 23, ritad av Torben Grut 1925 och Krokvägen 10 ritad av Edwardh Bäckström och Georg Lange.

En del av tomterna bebyggdes inte förrän på 1930-och 40-talet, vilket gör att det även i Storängen finns flera funkisvillor. Se Värmdövägen 162 och 164 uppförda på 1940-talet, Hörnvägen 8 från 1946 och Storängsvägen 3 från 1935.

De här omnämnda villorna utgör bara en bråkdel av de intressanta och ytterst välbevarade villorna

i Storängen. För vidare information och kunskap hänvisas till Elisabet Stavenow-Hidemarks bok, Villabebyggelse i Sverige 1900-1925 och till Bebyggelseinventering i Storängen utförd 1979 av Lisbeth Nilsson på uppdrag av länsstyrelsen i Stockholm.

Kommun: Nacka

Källa till texten: Hammarlund-Larsson, Cecilia 1987 "Nacka kommun Kulturhistoriska miljöer"

Klassificering enligt kulturmiljöprogrammet: Närmiljö

Riksintresse: Ja. Hela området

LD97-0507 Storängens villaområde

LD97-0509 Storängens villaområde