Stilutveckling 1920-tal

Under 1920-talet vändes blickarna åter mot de klassiska idealen, framför allt det tidiga 1800-talets empirstil. Man gick tillbaka till hus med klassiska former och strama symmetriska fasader. Det kan ses som en reaktion mot nationalromantikens olika blandstilar. Den nya klassicistiska stilen på 1920-talet i Sverige hade en speciell karaktär och blev utomlands kallad ”Swedish Grace”. Enklare former eftersträvades, liksom enhetlighet, symmetri och lugn. Det blev vanligare med arkitektritade villor. Arkitekterna visade en förkärlek för kolonner, pelare samt fasaddekor i form av t ex girlanger och rosetter, ofta med herrgården som förebild. Den enklare 1920-talsvillan karaktäriseras av en rektangulär planform, locklistpanel och de för tiden typiska fönstren i två bågar med sex rutor. Taket är brutet eller ett vanligt sadeltak.

1920-talets egnahem
En vanligt förekommande villatyp på 1920-talet var den med rektangulär planform och inredd vindsvåning. Fönstren har två bågar med tre rutor i var båge. De flesta 1920-talshusen har locklistpanel, brutet tak eller sadeltak klätt med tegel.

Ledande arkitekter
Gunnar Asplund tillhörde de ledande arkitekterna på 1920-talet. Med Villa Snellman i Danderyd, som Asplund ritade för bankdirektör Snellman 1918, bekräftades att en ny arkitekturströmning hade avlöst nationalromantiken. Villan är uppförd i stram klassicistisk stil. Sven Markelius fick sitt genombrott med ett förslag till stadsplan och bebyggelse för Bygge- och Bo-utställningen på Lidingö 1925. Utställningen, som blev en stor framgång, hade friliggande villor längs två gator. Statens byggnadsbyrå under ledning av Sigurd Westholm (stadsarkitekt 1916-1940) var också av stor betydelse, då de typritningar som publicerades 1922 och 1923 fick stor spridning i landet.

CA