Besöksmål
Almare-Stäket
På Stäksön mellan Kallhäll och Kungsängen ligger Almare-Stäket som är Sveriges största medeltida borgruin.
Borgruinen Almare-Stäket ligger på Stäksön i Mälaren vid den under medeltiden mycket viktiga sjöleden mot Sigtuna och Uppsala.
Enligt krönikeuppgifter anfölls Almare-Stäket 1187 av estniska pirater. Ärkebiskop Johannes dödades. Om platsen vid detta tillfälle var befäst eller inte är inte känt. Själva borgen omnämns för första gången i slutet av 1300-talet. Den tillhörde länge kyrkan men ärkebiskopen fick avstå den till kungamakten under 1400-talet. Den brändes 1434 för att inte upprorsmannen Engelbrekt skulle kunna förskansa sig här.
Platsen kom därefter åter under ärkebiskopens kontroll och ett palats med ringmur, ”S:t Eriks borg”, byggdes. Det stod färdigt 1452. Borgen spelade en viktig roll i det politiska spelet mellan biskoparna, som ville att Sverige också i fortsättningen skulle vara i union med Danmark, och de stormän som arbetade för ett självständigt Sverige.
Biskopen torteradesFör att få bukt med biskoparna lät riksföreståndaren Sten Sture beslagta flera av deras gods. Ärkebiskop Gustav Trolle som ledde det unionsvänliga partiet drog sig tillbaka till Almare-Stäket. Men Sten Sture belägrade borgen, intog den, tog Trolle till fånga, torterade och avsatte honom. Sten Sture hade med riksmötets stöd tidigare beslutat att borgen skulle förstöras för att ingen ”inrikes förrädare” skulle kunna söka skydd där. Han lät nu riva borgen.
Händelseförloppet blev upptakten till Stockholms blodbad där Gustav Trolle tog en grym hämnd. 1520 krönte han den danske unionskungen Kristian II till kung också över Sverige. Efter tre dagars festande på Stockholms slott i samband med kröningen upptäckte gästerna att de var inlåsta. Gustav Trolles anklagelseskrift lästes upp och Kristian själv dömde 82 högt uppsatta personer till döden för förräderi. Domarna verkställdes på Stortorget i Stockholm. De förnämsta fångarna halshöggs medan de övriga hängdes.
Efter de dramatiska händelserna i början på 1500-talet byggdes Almare-Stäket aldrig mer upp. Det är landets största medeltida borgruin. Två våningar finns kvar.
Kanonkula på sjöbottnenArkeologiskt är platsen i stort sett outforskad. En mindre undersökning 1870 och några iakttagelser en avloppstunnel grävdes på 1960-talet är de enda äldre insatserna.
På 1980- och 1990-talet gjordes på amatörarkeologers initiativ vissa undersökningar. En karta över ruinen ritades och källarvalven videofilmades inifriån. Dykare sökte i vattnet runt borgen och påträffade ett stort antal stockar och bearbetad sten. En årsringsanalys av stockarna visade att virket kom från träd fällda på 1300- och 1400-talen. Stenen härrörde troligen från rivningen av borgen under vårvintern 1518 då enligt traditionen byggnadsmaterialet kördes ut på isen så att det inte på nytt skulle kunna användas för att bygga upp "ett landsförrädiskt näste".
Bland fynden från Mälarens botten märks en kanonkula av sten. Det är just på 1400-talet som krut börjar användas. I historiska handlingar om Stäket talas om att "stenbyssor" användes vid striderna.
Besöksinformation
Tillgänglighet
För den som kommer med bil är den grusade vägen fram till borgen, ca 600 m, bra att ta sig fram på. Dock är det svårare att ta sig upp till borgen. Den som kommer med buss måste gå runt hela området, till bilparkeringen för att kunna ta sig fram.
Hitta hit
SL busshållplats är Uddnäsvägen. Gå över bron och på södra sidan kommer en skylt mot Upplands-Broleden vilken man ska följa. Man kommer då till en hög stätta som leder in på en smal stig. Följ denna tills den korsar större grusväg. Ta vänster på denna, det finns en träpil här med hänvisning till borgen.
Med bil: Från E18 tar man avfart Stäket och följer sedan hänvisning mot S. Stäket till skylten Almare-Stäket.
Länkar
Upplands-Bro kulturhistoriska forskningsinstitut
Litteraturtips och information
Vad hände egentligen? Del I, tema Almare-Stäket och Stockholms blodbad. Utgiven av Upplands-Bro kulturhistoriska forskningsinstitut. 1990.
Almare-Stäket. I: Bengt G. Söderberg: Svenska slott och herresäten. Uppland I. 1967.