Besöksmål

Landsort

Landsort är Stockholms skärgårds sydligaste utpost. Redan på vikingatiden fiskade man, samlade ägg och jagade säl där. Sedan många hundra år ligger en viktig fyr och en lotsstation på ön.

Samhället Landsort ligger på Öjas sydligaste udde. Hela Öja, en fyra kilometer lång och en kilometer bred ö, kallas för övrigt numera oftast för Landsort.

Här stryker farlederna till Stockholm och längs med svenska kusten förbi. Ovädren sveper in från öppna havet och de förrädiska grunden har under århundradena förvandlat många skepp till vrak.

Stenfyren är ursprungligen från 1672. Samhället med sin välbevarade träbebyggelse är från årtiondena omkring sekelskiftet 1900.

Lotsningen på Landsort har gamla anor. Den förste kände lotsen var en viss Anders Bertilsson som av kung Gustav Vasa 1535 för ”evärdelig tid” fick rätten till Öja kronohemman för sig och sina efterkommande. Mot århundradets slut fanns en handfull lotsar med familjer på ön.

Kungamakten betraktade under medeltiden skärgårdsfisket som något som kunde arrenderas ut för att ge välbehövliga inkomster. Borgarna i Trosa fick således rätt till fiske från Landsort, mot att de betalade en viss, noga uträknad skatt.

Trosaborna flyttade under säsongerna ut till Landsort med familjer och djur. De hade sina egna bodar dit de återvände år efter år.

Någon fastboende befolkning förutom tullare, lotsar, fyrpersonal, militär och andra i statens tjänst har aldrig funnits på Landsort. Flest invånare var det på 1800-talet, omkring 200 personer. Ön fick så småningom också skola och postkontor. I dag återstår en handfull bofasta.

Lotsplatsen låg först på den norra delen av ön där inomskärsleden mot Stockholm började. Mot 1800-talets slut, då fartygen blivit allt större, lades farleden om. Öja by, där lotsarna bodde, flyttades ned till södra delen av ön, det egentliga Landsort.

Tack vare arkeologerna vet vi numera att Landsort besöktes och utnyttjades som fiske- och fångstplats långt före de skriftliga källornas vittnesbörd. På många ställen på ön finns nämligen rester av grunder till enkla hyddor, så kallade tomtningar. Landhöjningen har varit stark och de äldsta anläggningarna av detta slag ligger därför en bra bit från dagens strandlinje. De har med hjälp av C14-analys av träkol och tolkning av fynd kunnat dateras till vendel- och vikingatid (600-tal - 1100-tal).

Landsort har också en militär historia. Vid rysshärjningarna 1719 brändes husen på hela ön. Under 1900-talet fick ön stor betydelse för försvaret av Stockholms inlopp. En artilleriplats blev klar 1937. Under andra världskriget var som mest över tusen man förlagda till ön. De täckte alla stränder med stormhinder av taggtråd och byggde mängder av värn av olika slag. De flesta av dessa finns fortfarande kvar och här och där mellan bergknallar och enbuskar skymtar betongen fram.

Vår och höst är Landsort en populär plats att skåda flyttfåglar på.

Länkar

Nynäshamns kommun
Landsort, företag och föreningar

Närmaste SL hållplats Ankarudden, därefter båtförbindelse

Litteraturtips och information

Maria Landin och Björn Öberg: Landsort, husen och människorna. En kulturhistorisk inventering. 1997.

Axel Öberg: Landsort. Öijan som ock kallas Landsort. 1988.

Maria Landin & Johan Rönnby: Tomtningar i utskärgården från yngre järnåldern. Arkeologiska undersökningar på Landsort. Södertörns högskola 2002.