Besöksmål

Utö

Järnmalm har brutits på Utö i Haninge skärgård i århundraden. Ön är präglad av denna verksamhet, som hade sin glansperiod vid 1850-talets mitt.

På norra Utö ligger vad som kan vara Sveriges äldsta järngruvor, upptagna under tidig medeltid och i drift till 1800-talets slut. Dagbrotten och de många mäktiga varpstenshögarna präglar landskapet.

Järnmalmsbrytningen på Utö kan eventuellt dateras redan till 1100-talet. Denna uppfattning bygger på att man i Visbys medeltida kulturlager hittat ett mineral som bara förekommer på Utö.

Under stormaktstiden på 1600-talet drevs bergshanteringen på Utö av ägaren till Årsta slott i Österhaninge, Clas Bielkenstierna. Mycket av malmen gick vid denna tid till Åkers styckebruk som tillverkade kanoner och kanonkulor.

Malmen bröts före 1700-talets slut genom att berget hettades upp med stora brasor varefter det snabbt kyldes med vatten och sedan bearbetades för hand med släggor och spett. Vedförbrukningen blev mycket hög och bränsle fick köpas i stora mängder. Men att spränga med krut skulle ha varit ännu mycket dyrare.

Någon vattenkraft fanns inte på Utö så förutom vinddrivna pumpverk användes hästar och oxar som dragare för vinscharna. När leveranserna av foder uteblev fick gruvdriften avbrytas.

Vid rysshärjningarna i skärgården 1719 brändes all bebyggelse vid Utö gruvor ned. För att försvåra att driften återupptogs fyllde ryssarna gruvschakten med varpsten.

Men med undantag av Långgruvan, som än i dag är fylld med sten, togs de gamla schakten åter upp. Driften utökades sedan kontinuerligt.

På öns södra del dominerade jordbruk och fiske och där ökade befolkningen successivt. Men gruvbefolkningens storlek växlade allt efter konjunkturerna. En stor förändring ägde rum vid 1800-talets början, då det nybildade gruvbolaget köpte hela ön. Alla gårdar och torp inlemmades i ett storskaligt jordbruk.

På 1800-talet sattes ångmaskiner upp för att länspumpa gruvorna och ett järnvägsspår anlades för malmfrakterna till hamnen. Uppgången kulminerade på 1840-talet då produktionen vid Utö gruvor var drygt 16 000 ton malm om året.

Det var vid denna uppsvingstid som Utö kyrka byggdes. Den ritades av J F Åbom, bekostades till stor del av gruvbolaget, och är mätt med skärgårdsförhållanden ovanligt stor.

Högkonjunkturen blev emellertid kortvarig. Efter flera gruvras och när konkurrensen från gruvorna i Bergslagen skärptes fick bolaget lägga ned driften 1879.

Men i och med att ångbåtar inledde regelbunden trafik började sommargäster dyka upp och därmed nya utkomstmöjligheter för de bofasta. Gruvkontoret byggdes om till restaurang och i närheten uppfördes ett societetshus.

Under andra världskriget beslutade riksdagen att göra större delen av Utö till militärt skjutfält vilket betydde slutet för ön som sommarort.

Skärgårdsstiftelsen övertog 1974 norra delen av ön med gruvområdet och storsatsade på en upprustning. Utö har sedan åter blivit välbesökt. Utmed Lurgatan ligger fortfarande de gamla gruvarbetarbostäderna. En väderkvarn från 1700-talet är ett välkänt sjömärke för sjöfarare och har blivit Utös symbol.

Utö gruvmuseum har en fin samling av malmer och stenar från ön samt foto och beskrivningar som visar hur järnhanteringen en gång bedrevs.

Länkar

Skärgårdsstiftelsen
Hembygdsföreningen
Utö turism

Reguljär båförbindelset från Dalarö och Årsta havsbad.

Litteraturtips och information

Gunilla Byström: Utö bergslagsområde. 1996.

Harriet Hjorth: Utö, ön som ännu är ett paradis. Andra uppl. 1990.

Södertörns skärgård. Skärgårdsstiftelsens årsbok 1993.