Besöksmål

Hagalund

Hagalund i Solna är ett spännande område. Här finns gammal historia, nya berättelser, pittoreska villor, majestätiska hus, betong, grönskande gårdar, dance hall och hip hop.

Blåkulla - En miljon bostäder
År 1964 beslutade Sveriges riksdag att en miljon bostäder skulle byggas på tio år för att höja bostadsstandarden. Projektet kom att kallas miljonprogrammet. Arkitekturen var enkel men standarden hög. En tredjedel av husen som byggdes var höga smala skivhus, en tredjedel var lägre flerbostadshus och en tredjedel var småhus. På bara nio år var målet uppnått!

Åtta höghus
Hagalund kom att domineras av åtta jättelika ljusblå flerfamiljshus som gjort området känt under namnet ”Blåkulla”. Byggnaderna är 100 meter långa och 14 våningar höga. Husen stod färdiga 1973 och ritades av arkitekterna Ragnar Westin och Stefan Szejnman. Visionen var att husen skulle upplevas som gigantiska atlantångare i färd mot ett nytt modernt samhälle där människor skulle bo med ljus, luft och grönska. Fasaderna med sina karakteristiska blå plåtkasetter som skiftar i himlens färg och de jordfärgade glaserade klinkersocklarna utfördes av Bo Ahlsén och Lars Abrahamsson. Husen rymmer sammanlagt 1800 lägenheter. Tanken var att husen skulle rymma fler invånare än gamla Hagalund, men så blev inte fallet. Som mest bodde ungefär lika många människor i gamla Hagalund.

Miljön
Landskapet planerades av Riksbyggen. Husen står parallellt i två rader på varsin sida om Hagalundsgatan. Mellan husen finns trafikfria gårdar och under husen finns garage. Över lokalgatan leder gångbroar som förbinder den norra och södra sidan. De boende skulle på detta sätt slippa trafik och transporter invid bostäderna men ändå ha kommunikationerna på nära håll.

Skivhus och lamellhus
Byggnaderna är av typen skivhus; de har fler än fem våningar i en långsträckt byggnadskropp och har hiss. Skivhusen är uppbyggda som bokhyllor, där man placerat ut fönstersättningarna i olika lägen. Om man tittar närmare ser man att fasaderna är olika. Gula hus av typen lamellhus finns i området som kallas Kyrkbacken. De uppfördes i mindre skala under samma tid och av samma arkitekter. Det som skiljer lamellhus från skivhus är antal våningar och att lamellhus saknar hiss. Båda hustyperna har flera trapphus och byggdes ofta i klungor om flera likadana hus.

Nationellt betydelsefulla
När Blåkulla uppfördes opponerade sig folk över den stora skalan. Idag betraktar vi huskropparna som majestätiska landmärken, av högt kulturhistoriskt värde och av nationell betydelse.

Kvarteret Odin
I slutet av 1800-talet fanns det bara ett hus här, ett litet torp från 1700-talet med namnet Haglund. Det var innan överste A. Amundsson och tomtexploatör C. J Smith köpte hela Hagalundsberget. Marken styckades till 70 tomter och redan efter ett år var 50 tomter sålda. Tomtägarna fick bebygga sina tomter som de ville. De enda kraven var att husen skulle stå 4,5 m från huvudgatan och ha en brandvägg om byggnaden nådde tomtgränsen. Många av tomtköparna var konstnärer och hantverkare. Det var vanligt att de hjälpte varandra att bygga och utsmycka husen i Hagalund. Husens utformningar blev variationsrika och arkitekturstilar blandades friskt, vilket gav en trivsam mångfald. Även funktioner som gatubelysning och vattenförsörjning byggdes med egna medel. Eftersom det rådde stor bostadsbrist byggde de flesta tre hus på vardera tomt för att kunna hyra ut. I nästan varje hus placerades affärslokaler som vette mot gatan.

De halva husens stad
Hagalund fick en egen tågstation redan 1895 och vid sekelskiftet 1900 hade Hagalund 2500 invånare. Nya byggregler fastslog att mer hållbara material skulle användas vilket gjorde att husen, liksom brandväggarna, växte i storlek. Hagalund kom att kallas ”de halva husens stad” p g a de stora brandväggarna. Efter andra världskriget beslutades om totalförbud för byggnation p g a överbefolkning och samhället började förfalla.

Rivning
Trots stora protester revs nästan alla de äldre husen här på 1960-talet. De ersattes med moderna skivhus och ett helt nytt gatunät. Kvar av det gamla Hagalund finns kvarteret Odin och ytterligare ett par hus.

Olle Olsson (1904-1972)
Konstnären Olle Olsson gjorde upproret mot rivningarna av gamla Hagalund vida känt. Det är hans förtjänst att ett fåtal hus finns kvar. Det turkosa huset byggdes av Olle Olssons morfar Carl Brolin, men det färgsattes av konstnären själv. De gula husen intill hyrdes av Sadelmakare Öberg och där står en typisk brandvägg kvar. I det röda huset bodde ”Krans-Johansson” som band kransar till Norra kyrkogården. Han hyrde ut till boxare Harry Persson, som boxarskulpturerna i Hagalund är inspirerade av. Över gatan från Olle Olsson-huset kan du bland annat se att färghandelshuset och den gamla tågstationen finns kvar.

Konstpromenad

Vimpeln, 1972 - Björn Erling Evensen
På en dold platå mellan husen på Västra vägen står tre järnmaster. Topparna pryds av rostiga skrotfynd från gamla Hagalund; en flaggknopp, delar av järngrindar och butiksskyltar. Sakta vittrar delarna bort men masterna står kvar och utmärker platsen.

Till minnet av en stad, 1972-77 - Karl Göte Bejemark
Skulpturgruppen i brons kan tolkas som en hyllning till gamla Hagalund och som en del av konstnärens egen historia. Idén fick Bejemark när han i början av 1970-talet hittade delar av nedrivna trähus. Några delar användes till minnesmonumentet: Porten vid parkens ena sida och verandan på dess andra sida är avgjutningar av träbebyggelsen. Det lilla huset, som också är ett fågelbord, symboliserar husens snickerier. Loket påminner om lokstallarna som en gång i tiden låg i området, där han själv arbetade en tid. Andra överföringar uppstår när han placerar dåtidens lokala rikskändisar som Olle Olsson vid staffliet och boxaren Harry Persson, bredvid milstolpar i sin egen karriär. Bejemarks inträdesprov till Konstakademien var den kvinnliga överkroppen och älgen var det sista han gjorde på skolan. Älgen kan ses som en symbol för hur skog och djur fick ge vika för väg- och husbyggande.

Tunnelbanan i Solna centrum, 1975-92 - Karl-Olov Björk och Anders Åberg
Den konstnärliga gestaltningen i Solna centrums tunnelbana visar älgen som symbol för naturen och stadsutvecklingens konsekvenser. Konsten på stationen berör ämnen som diskuterades när Hagalund omdanades; glesbygdens avfolkning och miljöförstöring, vilket är aktuella debattämnen än i dag.

Och penslarna börjar röra på sig, 2014 - Maja Sten och Tyra von Zweigbergk
När du närmar dig de bevarade villorna med snickarglädje från 1890-talet, hamnar du plötsligt mitt i en målning av Olle Olsson Hagalund. Konstnären älskade sitt Hagalund så mycket att han tog med det i sitt namn. Verket är en återgivning av konstnärens signatur och titeln ett citat av Olle Olsson som konstnärsduon stötte på när de forskade om honom. Den är uppförstorad ca 14 gånger, i samma röda färg och med placering längst ned på staketets högra hörn. Verket fungerar även som entréskylt till Olle Olssonmuseet och är en påminnelse om hur synen på den bevarade kulturmiljön förändras över tid.

Fasadgestaltning, 1969-73 - Bo Ahlsén och Lars Abrahamsson
När de stora bostadshusen i Hagalund uppfördes fick en arkitekt och en konstnär i gemensamt uppdrag att konstnärligt gestalta fasaderna. Visionen var att husen skulle upplevas som gigantiska atlantångare på färd mot ett nytt modernt samhälle där människor skulle bo med ljus, luft och grönska högt över bilarna. Höghusens glaserade plåtar i blå emalj skiftar i himlens nyanser och bryts av mot bottenvåningarnas jordfärgade klinkers. Den konstnärliga gestaltningen binder samman gaturummet och skapar en helhetsmiljö som gör Blåkulla till ett miljonprogramsområde av nationell betydelse.

Vattentornet - Tidstypisk nationalromantik
Vattentornets åttkantiga fasad i mörkbrunt Helsingborgstegel har små fönster och mönstermurningar som är inspirerade av medeltida arkitektur. Att blanda olika historiska influenser är typiskt för den nationalromantiska stilen och dominerade flertalet offentliga byggnader under den här tiden. Tornet är utfört av arkitekterna Ivar Tengbom och Ernst Torulf samt vattenbyggnadsingenjör Helge Gustaf Torulf. Ivar Tengbom blev senare en av dåtidens mest anlitade arkitekter, känd bl a för Konserthuset och Tändstickspalatset i Stockholm. Fortfarande är Tengbomgruppen ett av Sveriges största arkitektkontor. Hagalunds vattentorn var en av de första byggnaderna i Tengboms karriär och efterföljdes av Högalidskyrkan i Stockholm (1916-23) med två åttkantiga torn i mörkbrunt tegel.

Sprängkraft
Innan Hagalundsborna fick vattentornet togs vatten upp ur brunnar i samhället. Men när SJ (Stockholms Järnvägar) sprängde för en ny tågtunnel 1908 kom grundvattennivån i området att sänkas. Brunnarna sinade och under en tid fick invånarna hämta sitt vatten i Haga källa. Arbetet med att bygga Hagalunds vattentorn började 1 augusti 1911 och var klart bara åtta månader senare. Pumparna till vattentornet finns i rullstensåsen vid Frösundavik, fem kilometer öster om Hagalund. Från pumpstationen leder tryckledningen upp till vattentornet på Hagalundsberget. Tillgången på vatten blev så god att även Huvudsta samhälle kunde ansluta sig till vattentornet på 1920-talet.

250 000 liter
I slutet av 1930-talet togs tornet ur bruk och vattenreservoaren inuti tornet tömdes på de cirka 250 000 liter vatten som den en gång rymde. Sedan 1940-talet har de särpräglade rummen med högt i tak och ljusinsläpp från alla väderstreck använts för kommunala sammanträden, fritidsverksamhet, som konstnärsateljé och föreningslokal. Parken som omger tornet ligger på 62 meters höjd över havet och är en gemensam utsiktsplats året runt. Det sägs att det är en plats från vilken världen ser Hagalund och Hagalund ser världen.

Hagalunds kyrka - En av Sveriges få jugendkyrkor
Hagalunds kyrka är en av landets få jugendkyrkor. Stilen, som internationellt också kallas Art Nouveau, syns i den smala genombrutna tornhuven, spetsbågsfönstren och de fina utsmyckningsdetaljerna. Invändigt hade kyrkan ursprungligen en schablonmålad jugendrosdekor på väggarna, men efter två restaureringar, 1937 och 1965, är inredningen idag mer sparsmakat funktionalistisk.

Byggd med bidrag från de boende
Kyrkan byggdes 1904 – 1906 på roteman Carl Alms initiativ. Alm var intresserad av nybyggarsamhället i Hagalund och köpte en tomt till kyrkan. År 1899 startade han en insamling som finansierade kyrkobygget. Bidrag kom in både från den engagerade församlingen och andra delar av staden och landet. I samband med att den första grundstenen lades murades en kista i metall, fylld med handlingar om kyrkan, tidningar, silver och mynt, in i stenen och ligger ännu i tryggt förvar under altaret.

Kändisarkitekt
Hagalundskyrkan ritades av dåtidens kände arkitekt Otto Sigfrid ”Sigge” Cronstedt. Själv hann Sigge aldrig uppleva den spännande kontrasten som skapades i mötet mellan de storskaliga blå husen i Hagalund, som stod färdiga 1973, och sin tidiga 1900-talskyrka. Närmast kyrkan är byggnaderna i den så kallade Kyrkbacken något lägre, vilket var ett medvetet drag då området nyplanerades på 1960-talet, för att ge kyrkan rymd och värdighet som samlingspunkt.

Kristi uppståndelse
Altartavlan skapad i gips föreställer kvinnorna vid Jesu grav och Kristi uppståndelse och är skapad av konstnären Carl Eldh. Eldh räknas som en av Sveriges främsta skulptörer och var en av de mest anlitade konstnärerna under hela 1900-talets första hälft. Besök gärna Carl Eldhs ateljé som i dag är museum i närheten av Hagaparken.