Mer om runor

För tusen år sedan styrde och ställde bygdehövdingar som Ulf i Skålhamra, Ulf i Lindö och Jarlabanke i Täby över bygderna runt Vallentunasjön. Vi känner till dem och deras familjer tack vare runstenar som berättar om brobyggande, tingsplatser och utlandsresor.

Under en period på omkring 150 år, från 980 till 1130, restes i Uppland över 1000 runstenar. Täby och Vallentuna är de runstenstätaste socknarna i Uppland. Runorna tog form med mejsel och hammare. Budskapen formulerades med 16 tecken.

Många av stenarna står fortfarande på de platser där de en gång restes. Intill stenarna ligger gårdar och gravfält på samma sätt som de gjort i tusen år. Det än 30 generationer bort.

Kristna monument
Stenarna är minnesmärken, arvsdokument och gränsmarkeringar. Men framför allt är de kristna monument. De markerar att kristendomen gjort sin entré i samhället. Omkring år 1000 träder också de första kristna svenska kungarna fram ur historien, Olof skötkonung och hans son och efterträdare Anund Jakob.

Samtidigt som Olof skötkonung på 990-talet etablerade ett kristet fäste i Sigtuna sattes ett stort antal kristna runstenar upp i bygderna i södra Uppland. Dessa stenar får ses som stormännens markeringar av att de ville vara delar av det nya, kristna kungarike av europeisk typ som Olof började lägga grunden till.

Ny samhällsordning
De hedniska hövdingadömenas tid höll på att ta slut och en process hade inletts som slutade med att Sverige enades under en enda kungs spira. Kristendomen var inte bara en ny tro utan ännu mer en helt ny samhällsordning. En enda gud i himlen motsvarades på jorden av en enda ledare. Det var en idélära som passade att bygga kungariken kring. Runstenarna var kristna symboler i en tid då kyrkor ännu inte fanns. De svenska runstensresarna härmade kung Harald blåtand i Danmark, som omkring 980 lät sätta upp en stor runsten med Kristusbild för att hylla sin egen person och det rike han samlat under sig.

Korset och midgårdsormen
Texterna på runstenarna är som regel inskrivna i en slinga som liknar en orm eller drake med huvud och stjärt. Djuret är midgårdsormen som i den fornskandinaviska religionen vaktade människornas värld. Men ormen på runstenarna ska inte ses som en hednisk symbol utan snarare som en anspelning som alla dåtidens människor kunde förstå, nämligen hotet om världens oundvikliga undergång, ragnarök. Korset på runstenen representerar raka motsatsen, nämligen livet efter detta, det paradis, dit de kristnas själar ska komma efter döden. Inskriptionen på många runstenar avslutas också med en kristen bön.

Kristus krigarkungen
Kristendomen var vid denna tid på stark frammarsch i norra Europa. I Tyskland styrde kristna kejsare som med hjälp av krigståg ständigt utvidgade sitt välde. De danska kristna kungarna Sven tveskägg och Knut den store anföll och erövrade det likaledes kristna England. Ryssland, Polen och Ungern blev kristna riken. De svenska utlandsfararna imponerades av de kristna kungariken och städer som de besökte och förde med sig intryck och idéer hem. Den nya religionen gjorde inte att vikingatågens mördande och plundrande upphörde, snarare tvärtom. För Kristusgestalten uppfattades i 1000-talets Skandinavien främst som en krigarkung, en gud som gav större och säkrare segrar än de gamla.

Kungens män
En kung på 1000-talet hade begränsade egna maktmedel. Han var beroende av att allierade stormän erkände och stödde honom, vid behov också militärt. Ulf i Skålhamra, Ulf i Lindö, Jarlabanke i Täby och andra stormän runt Vallentunasjön visade med hjälp av runstenarna att de stoppat de folkliga blotfester som i generation efter generation firats ute i bygderna. Nu var de döpta, de gick i mässan, de var kungens män. Och när stormännen blivit kristna tydde de sig till kungen, endast så kunde de själva få del av hans framgångar.

De äldsta vikingatida runstenarna har mycket enkel ornamentik medan de som är från periodens sista del har komplicerade, eleganta mönster. De senare utfördes ofta av kringresande runmästare, som ibland signerade sina inskrifter. Och tack vare de olika ristarnas personliga stil kan forskare ofta med stor säkerhet fastställa vem som gjort ristningen.

Stenarna kan dateras
På basis av stilarna kan runstenarna delas in i stilgrupper, var och en med en ungefärlig datering. Grupperna är följande: Rak = stenar med runslinga utan djurhuvud, med rak avslutning på skriftbanden. Fp = runslinga med djurhuvud i fågelperspektiv. Pr1, Pr2, Pr3, Pr4 och Pr5 = runslinga eller runslingor med djurhuvud i profil i olika slags utföranden. Stilen Rak är äldst och ristades från ca 985 till 1015 e.Kr. Stilen Pr5, som är yngst, förekommer mellan ca 1080 och 1130 e.Kr. Har stenen drag av två stilar betecknas den t.ex. som Pr1-Pr2.

Rune Edberg, 2006
Stockholms läns museum