Om offentlig konst Några nedslag i den offentliga konstens historia

Våra gator, torg och byggnader fylls och gestaltas med offentlig konst. Ibland är det en skulptur som placeras, ibland en hel grupp med skulpturer, andra gånger köps målningar in för offentliga medel. Det kan också vara ett torg eller en plats som gestaltas av en konstnär. Ibland passerar den offentliga konsten obemärkt men ibland väcker den både debatt och diskussionslusta. Det handlar ju om våra offentliga utrymmen. Vem vill då inte ha ett ord med i laget?

Men var börjar egentligen historien om Sveriges offentliga konst? Ofta skrivs historien från 1937 när Statens Konstråd bildades och enprocentsregeln, dvs rekommendationen att 1 % av byggkostnaderna ska vikas till offentlig konst, infördes. Men konstnärliga uttryck i det offentliga utrymmet har funnits sedan längre tid tillbaka än så.

Forntidens konstnärliga uttryck
Bronsålderns hällristningar är ett tidigt exempel på konstnärliga uttryck ute i det fria.  Vad som var drivkraften bakom kan vi egentligen bara spekulera i. Jaktmagi, status eller lusten att berätta i bild på en oemotståndligt slät häll?  Eller en kombination av olika faktorer.

Stockholms län är också rikt på runstenar. Här finns ca 700 runstenar och de flesta är resta under 1000-talet. För runristaren gällde det att till en början hitta ett bra stenblock med en lämplig form. Lagom stor och passande för det som skulle ristas i stenen. I många fall behövdes säkert stenen också huggas till och formas ytterligare. Härefter ristades en komposition där tecken och bild samspelar. Stenen skulle slutligen placeras på en offentlig plats där många människor hade vägarna förbi; vid en bro, en väg eller med närhet till en sjö eller vattendrag, för att så många som möjligt skulle kunna ta del av verket.

Kyrkokonst på medeltiden
De medeltida målningarna i traktens sockenkyrka betalades genom tiondet, skatten som invånarna bidrog med till kyrkan. Väggar och valv målades och temat var till största delen de bibliska historierna. Här fanns också altarskåp, snidade träskulpturer och dopfuntar. Alla skulle gå i kyrkan och lyssna på prästens ord och därför var dessa konstverk till för alla. Kanske var inte alla i socknen nöjda med målningarna på väggarna? Kanske diskuterades innehåll och utförande på kyrkbacken efter gudstjänsten? Är det verkligen detta som tiondet ska gå till? Medan någon annan kanske tyckte att målningarna var det finaste i hela trakten.

Kungastatyer och kändisar
Under 1700 – och 1800- talet placeras flera kungastatyer i staden, inte av den kung som innehade makten utan av äldre kungar med en vurm för historien. Propaganda eller konst? Valet av konst i våra offentliga utrymmen har under lång tid varit förbehållet personer med status och makt. På Gustav Adolfs torg travar exempelvis Gustav II Adolf värdigt upp mot Stockholms slott. I den franska skulptören L’Archevêques ursprungliga förslag for kungen fram i vild galopp med en kvinna vid sin sida. Rikets ständer tyckte att det blev för galet och konstnären fick ändra farthållningen till trav. Initiativet till skulpturen togs av Gustav III som gärna ville framhålla sitt släktskap med den mäktige Gustav Adolf. Statyn invigdes 1791. En annan kunglig ryttarstaty är Karl XIV Johan vid Slussen som invigdes 1854 av sonen Oscar och i Kungsträdgården står Karl XII staty sedan den 30 november 1868.

Statyer av vetenskapsmän och kändisar restes också under den tiden då synen på det nationella arvet stod högt i kurs. Två exempel är Carl Michael Bellman som står staty på Djurgården sedan 1829 och Carl von Linné i Humlegården, invigd 1876. Flera skulpturer invigdes pampigt med musik, fest och folksamlingar.

De offentliga skulpturer som sattes upp under de 1900-talets tre första decennier dominerades av porträttbyster, idealiserade kvinnogestalter och monument över historiska personer och händelser.

1% till konst
Så i denna tillbakablickande odyssé över den offentliga konstens historia har vi kommit fram till det omtalade årtalet 1937 när Riksdagen beslutade att 1% av byggnadskostnaderna skulle avsättas till konst. Men hur gick tankarna som låg till grund för beslutet?

I 30-talets Sverige rådde ekonomisk kris och depression. Flera yrkeskategorier drabbades och även konstnärer. De behövde arbete och arbetstillfällen. 1932 tillträdde en ny socialdemokratisk regering med Per Albin Hansson i spetsen. Kulturens roll i samhället betonades och att den skulle finnas till för alla.  Ecklesiastikministern Arthur Engberg drev fram en teaterutredning som ledde till Riksteaterns bildande 1933. Han ville också att konsten skulle bli tillgänglig för de breda folklagren. 1936 tillsatte han en statlig utredning och i direktiven framhölls att konstnärer i högre grad än andra samhällsgrupper drabbats av den ekonomiska krisen, och att det vore en samhällelig angelägenhet att förbättra konstnärernas villkor och arbetsmöjligheter. Man föreslog att ett visst belopp borde avsättas för konstnärliga utsmyckningar vid varje nytt bygge. Man framhöll också att konsten hade en ”folkuppfostrande” betydelse. Så beslutade Riksdagen 1937 att 1% av byggnadskostnaderna i fortsättningen ska avsättas för konstnärlig utsmyckning. Konstnärerna fick arbete och folket konst.

En rekommendation - ingen lag
Den så kallade 1% -regeln blev i praktiken varken en regel eller en lag utan en rekommendation. Vilka byggnader som avsågs var också en bedömningsfråga. Statens konstråd kunde egentligen inte realisera planerna på 1% förrän på 1980-talet eftersom det var först då som konstrådets anslag för konstnärliga utsmyckningar motsvarade en procent av de statliga byggnadskostnaderna. Men det viktiga var att regeln blev norm för både kommuner, landsting och privata aktörer. Idag efterföljs rekommendationen med olika variationer i länets kommuner. I en del fall ligger man över och i en del fall något under 1% av byggnationskostnaderna.

Folkhemmets konst
Tillkomst och placering av den offentliga konsten mellan 1930-tal och 1970-tal i Sverige är tydligt förknippad med den period som beskrivs som det svenska folkhemmets uppbyggnad då många bostadsområden byggdes. Offentlig skulptur i anslutning till bostadshus bidrog till att höja statusen på områden. Merparten av de konstnärer som verkade i det offentliga rummet under perioden var män. Man kan till och med prata om ett manligt monopol eftersom det även rådde en manlig dominans bland de som beställde konst. Här dominerar skulpturer av barn, kvinnor och djur som kan sägas skapa en ”kvinnlig hemmets” sfär i området.  I parkerna tillkom flera lekskulpturer för barn upp under perioden. Skulpturer som var och är tänkta att leka på.

Den offentliga konstens roll
Konstens roll i det offentliga rummet har förändrats över tid. I början av seklet pratade man om den offentliga konsten i termer av dekoration och utsmyckningar. På 60-talet frångick man dessa benämningar eftersom konst inte enbart skulle vara estetiskt tilltalande utan också kunde fungera som opinionsbildare. Begreppen offentlig konst och även miljökonst infördes. Med det senare syftade man på konst som tog en hel miljö i anspråk, tex ett torg eller en trappa. 

Idag tar ofta fria aktörer saken i egna händer och sätter upp och skapar gatukonst. Rondellhundar, graffiti, spraymålade schabloner och stickgraffiti är några exempel. Detta är också konstnärliga uttryck i det offentliga rummet. Rätten till dessa uttryck jämförs ibland med rätten till reklam i det fria. Har man bara möjlighet att betala för sig så kan man sätta upp reklamaffischer av olika slag, medan gatukonsten diskuteras i det oändliga.

Vilken roll spelar då den offentliga konsten idag? Den äldre konsten finns kvar som en del av historien medan nya konstverk skapas i vår tids sammanhang. Det är sammantaget en mångfacetterad samling som visas i det offentliga rummet. Ytterst speglar den både vår historia och till viss del värden som demokrati och yttrandefrihet. Jämför man med samhällen som är i avsaknad av demokrati och mänskliga rättigheter blir det tydligt. I sådana länder reses staty efter staty av den som innehar makten. Närvaron av konsten på våra gator och torg möjliggör ett annorlunda möte i det offentliga rummet. Men konsten lever först i mötet med betraktaren. Den som har tid att stanna upp, se och reflektera. 

Rebecka Walan, konstpedagog Stockholms läns museum

Källor
Skulptur i folkhemmet, Den offentliga skulpturens institutionalisering, referentialitet och rumsliga situationer 1940-1975, 2007, Jessica Sjöholm Skrubbe

Det är väl ingen konst, Kaj Larsson och Brita Åsbrink, 2008

Länk till runstensisdan:
http://www.stockholmslansmuseum.se/faktabanken/runornas-och-runstenarnas-histora/

Vägvisare till kyrkorna i Stockholms län, Ulf Boethius, 1980

Konsten i Sverige, del 1 och del 2, red Sven Sandström, 1988