Runornas och runstenarnas histora
Man vet inte exakt när eller hur runalfabetet uppfanns. Troligen har germanska folk i kommit i kontakt med det romerska alfabetet och med intryck av detta med tiden uppfunnit ett eget skriftsystem.
De äldsta fynden av runor är från skiftet mellan 100- och 200-talet e.Kr. Av inskrifter och senare beskrivningar verkar det troligt att runorna från början användes för spådomar och besvärjelser, dvs som laddade symboltecken i magiska sammanhang. Inskrifter av runor från 200-talet fram till 600-talet e.Kr har också hittats på olika föremål som spjutskaft, amuletter, medaljonger och stenblock. Inskriptionerna på föremålen har uppenbarligen gjorts för att skänka användaren magisk kraft eller beskydd. Senare kom de också använts i poetiska sammanhang för att nedteckna kväden och sånger.
Förenklat alfabet
Det urnordiska alfabetet hade från början 24 tecken. Mellan 550 och 600 e.Kr började man förenkla skivtecknen och under 800-talet hade man omformat och reducerat runraden till 16 tecken. Språkforskare har tolkat denna ändring som ett resultat av att det talade språket förändrades. Det språk som talades när man skrev med de urnordiska runorna var en mycket ålderdomlig variant som är svårförståelig för oss idag. Vi kan läsa de urnordiska tecknen, men har svårt att få ut något begripligt av inskrifterna.
Det var inte bara språket som genomgick grundliga förändringar. Intressant nog tycks hela samhället förändras under folkvandringstid (400-550 e.Kr) i Norden. Man kan även ana hur jordbruket, bebyggelsen, gravskicket och kulten ändrar karaktär vid denna tid.
Ökade på 1000-talet
Först omkring 800 e.Kr, när det 16-typiga runalfabetet introducerades, började runstenar resas mer allmänt och de är alltså ristade med den yngre, reformerade runskriften. Det finns ett antal kända exempel på stenar som ristats under vikingatidens mitt, till exempel den gåtfulla Rökstenen i Östergötland, men runstensresande var inte vanligt i det dåtida samhället. Det är först mot periodens slutskede, under 1000-talet, som runstenresandet ökar markant.
Det är intressant att fundera över varför man plötsligt reser så många runstenar under en så begränsad tid och varför fenomenet tycks klinga av lika tvärt som det har uppstått. Några entydiga svar på det finns inte. Man har föreslagit att runstenarna ska ses som ett krissymtom i samhället. Men de flesta forskare är numera överens om att praktiskt taget alla 1000-talets runstenar i första hand bör ses som kristna monument. De har ett samband med att kristendomen efterhand antogs i de olika bygderna.
Jord- och trälägare
Det var långt ifrån alla människor på den sociala skalan som ristade och reste runstenar. I själva verket var det ytterst få av landets samlade befolkning som gjorde det. Dessa tycks vidare ha haft flera saker gemensamt: de kom från välbärgade gårdar i etablerade jordbruksbygder och ägde eller kontrollerade betydande arealer mark. Troligen hyste de många människor som trälar eller landbor på sin mark, som bidrog till att bygga upp ett överskott inom jordbruket. Överskottet kunde avsättas i byteshandel på rena lyxvaror.
Att använda ett ord som överklass för att ringa in denna grupp är en aning missvisande. Snarare handlar det om en samling självständiga storbönder, fria att alliera sig med kungen eller någon rivaliserande tronpretendent. Förmodligen valde de att först ingå förbund med andra stormän för att tillsammans utgöra en politisk maktfaktor. Om kungen ville ha deras stöd, måste han ge dem något tillbaka.
Politiska allianser
Frågan är vad kungen skulle kunna erbjuda? Kanske kunde han samla många stormän till sig från flera olika bygder och på så sätt borga för fred och stabilitet i landet, vilket givetvis gynnade handeln med storgårdarnas överskott. Kanske kunde han också samla stormän från landets alla hörn till sig vid representativa bjudningar - ett tillfälle att knyta värdefulla handelskontakter och politiska allianser.
Olof skötkonung var den förste regent i vårt land som vi med säkerhet vet bekände sig till den kristna tron, omkring 1000 e.Kr. Han hade förmodligen samma bevekelsegrunder för detta vägval som de kristna runstensresande stormännen hade att alliera sig med kungen, fast då på ett annat plan. Som kristen regent öppnades dörrarna för kontakter och allianser med kristna kungar på kontinenten.
Konkurrens av latinet
Det nordiska runalfabetet fick under 1000-talet konkurrens av det latinska alfabetet. När den kristna missionen nådde våra breddgrader var kyrkospråket latin. Präster och biskopar hade utbildats utomlands och kom till vårt land, ibland utan att kunna det språk som talades här. Kyrkospråket nedtecknades med penna och bläck på exklusiva pergamentblad. Runor skrevs på trä- eller benföremål. Vaxtavlor kunde också användas.
De latinska bokstäverna infördes som officiell skrift i Norden på 1100- och 1200-talet. Men folk i allmänhet tycks ha föredragit runorna för att skriva på det inhemska språket. Bönder, hantverkare och handelsmän fortsatte att använda runskriften vid kommunikation och varumärkning. Ännu på 1500-talet förekom runor på gravmonument och i mer personliga och hemliga meddelanden.
Mats Vänehem
