Forskning om runor och runstenar

När Olaus och Laurentius Petri i mitten av 1500-talet försökte tyda runstenarnas texter användes fortfarande det ålderdomliga alfabetet av många. Det finns exempel på hur runskriften levt kvar bland kloka gummor och gubbar på landsbygden långt fram i modern tid.

I slutet av 1500-talet avbildade Johannes Buraeus ett stort antal runstenar och hans noggranna arbete uppskattas än idag. Hans stora kunskap och känsla för medeltidssvenska gjorde också att han lyckades bra med att tolka runtexterna.

Storslagen historia
I början av 1600-talet gav den danske läkaren Ole Worm ut flera böcker om runor. Buraeus och Worm var pionjärer inom runforskningen och de lyckades skydda runminnena mot förstörelse. Under stormaktstiden på 1600-talet började man intressera sig för gamla monument, runstenar och gravhögar på ett sätt som man inte gjort tidigare. Anledningen var främst att man ville hitta spåren av en storslagen historia som passade den växande stormakten Sverige.

Men 1600-talets kunskap om landets äldsta historia byggde inte på vetenskapliga studier, utan mer på enstaka iakttagelser, muntliga berättelser, sagolitteratur och rena fantasier.

Fornlämningar fridlystes
För att råda bot på detta gick man mycket grundligt till väga. 1642 skrevs ett kungligt plakat där alla lämningar från gamla tider "fridlystes" så att de tillhörde kronan (världens äldsta lag för vård och bevarande av fornminnen). Tjänstemän skickades ut till varje hörn av landet för att samla in, dokumentera och rapportera om allt möjligt som verkade ålderdomligt, märkligt och intressant.

Även om de bakomliggande syftena med insamlandet kan verka lite löjeväckande idag, är 1600-talets ivriga dokumenterande av fornminnen en fantastisk källa för forskare. Många av de runstenar som avbildades med stor noggrannhet är försvunna idag. Ofta kan dessa gamla avbildningar vara värdefulla källor för dagens forskare när man ska tolka de historiska spåren på en viss plats.

Kunskaperna växte
I takt med att alltfler runstenar avbildades började kunskapen om hur runtexterna skulle läsas växa fram så smått. På 1670-talet lyckades Magnus Celsius tyda de s.k. stavlösa runorna - en viktig pusselbit för läsförståelsen. Ett genombrott kom 1865, när norrmannen Sophus Bugge förstod hur det äldre (24-typiga) runalfabetet skulle tydas. Därmed kunde dansken Ludvig F A Wimmer tidsbestämma runornas utveckling.

Viljan att sammanställa alla runinskrifter i ett tryckt verk hade funnits sedan 1800-talets slut. År 1900 kom det första bandet av Sveriges runinskrifter, ett verk som är publicerat landskapsvis. Öland var det första landskapet som fick sina runinskrifter tolkade och förevigade. Sörmland publicerades 1924-1936 och Uppland 1940-1958.

Mängder av nyfynd
I verker Sveriges runinskrifter har varje enskild runsten och runhäll fått ett eget nummer. Numret börjar med en bokstav, som anger i vilket landskap runstenen står. I Uppland heter alltså alla runstenar U XXX (nummer). I Sörmland Sö XXX, osv. Bokbanden är fortfarande en flitigt använd källa bland dagens runforskare och id-numren gäller i allra högsta grad ännu. Problemet är att det under den relativt långa utgivningstiden (hela Sverige är ännu inte publicerat) har det kommit fram ett stort antal nya fynd. De flesta av dessa finns publicerade i tidskriften Fornvännen. Många runinskrifter har också omtolkats av senare tids forskning.

Framsteg med datering
Under de senaste decennierna har runforskarna gjort avgörande framsteg på ett annat område. Genom att studera runornas utformning och stavning men främst ornamentiken på stenarna har de lyckats upptäcka en kronologisk utveckling som gör det möjligt att datera inskriptionerna. Dateringarna kan bara bli ungefärliga, men ringar ändå in under vilka decennier ristningarna har gjorts.

Mats Vänehem