Om länsmuseets runstensdatabas
I Stockholms län är närmare 800 runristningar på stenar eller berghällar kända. Det överväldigande flertalet av dem är från 1000-talet, vikingatidens senare del. Det finns också ett litet antal äldre ristningar. Dessutom finns det några ristningar som är medeltida.
Många av runstenarna står fortfarande kvar i landskapet på samma plats där de restes för omkring tusen år sedan. Andra har av någon anledning fått maka på sig. Det är mycket vanligt att runstenar flyttats till kyrkor eller kyrkogårdar.
Genom tiderna har många runstenar förstörts när de huggits om till byggnadssten. Ibland har det skett med flit och ibland utan att man sett runorna. Okända runstenar hittas fortfarande då och då. De kan ha fallit omkull och blivit täckta av jord och sten och kommer plötsligt fram i samband med vägbyggen eller jordbruksarbete.
Kristna monument
De vikingatida runstenarna är kristna monument. Oftast är de resta efter en död släkting. Ett lysande undantag är Jarlabankes stenar i Täby som är ristade av Jarlabanke åt sig själv.
Inskrifterna följer oftast ett mönster som kan vara av typen "Torkel och Tora reste stenen efter Sigfast" Därefter brukar det följa en upplysning om vilken relation den döde haft till dem som reste stenen t. ex. "deras fader". Efter detta brukar tilläggsinformation följa som kan vara av typen "Han bodde i Skålhamra" eller liknande. Många inskrifter avslutas med en bön som t.ex. "Gud hjälpe hans ande". Ibland är inskrifterna signerade av den som gjort ristningen.
Redan på 1500-talet började flitiga forskare göra upp listor och beskrivningar över runstenarna. Tack vare det känner vi till många runstenar som senare förstörts eller helt enkelt försvunnit. Ibland återfinns runstenar som beskrivits för länge sedan och som man trott vara förlorade. Men många runstenar finns bara kvar i småbitar, fragment.
Nusvensk översättning
I rundatabasen är i princip alla runstenar och runhällar i Stockholms län som är påträffade beskrivna till och med 2003 medtagna. Runristningar förekommer också på lösa föremål men sådana fynd ingår inte. Den nusvenska texten är hämtad från tolkningar i de vetenskapliga publikationerna, i första hand Sveriges Runinskrifter. Stenar från Sveriges Runinskrifter är betecknade med Sö eller U plus ett nummer.
Uppgifter om nyfynd och nya forskningsresultat har i huvudsak hämtats från den svenska antikvariska tidskriften Fornvännen (förkortas Fv) och från den i Norge utgivna tidskriften Nytt om runer (förkortas NOR). Dessa runinskrifter är betecknade med landskapsbeteckningar plus den tidskriftsartikel där fyndet publicerats. U Fv1999;99 betyder t.ex. en nyfunnen Upplandsristning som beskrivits i Fornvännen årgång 1999 sidan 99.
Djurhuvud ger datering
Forskare vid Uppsala universitet har utarbetat ett dateringssystem för de vikingatida runstenarna, som bygger på utformningen av runslingan. Principen är att de enklaste mönstren i regel är de äldsta, medan de mest komplicerade är de yngsta. De daterande stilgrupperna är följande: Rak = runslinga utan djurhuvud med rak avslutning. Fp = runslinga med djurhuvud i fågelperspektiv. Kb = runslinga med korsband. Pr1, Pr2, Pr3, Pr4 och Pr5 = runslinga med djurhuvud i profil i olika slags utföranden. Stilen Rak är äldst och ristades från ca 985 till 1015 e.Kr. Stilen Pr5, som är yngst, förekommer mellan ca 1080 och 1130 e.Kr.
På kartan anges stenarnas nuvarande placering för att man ska kunna åka och titta på dem. Läget för försvunna stenar är utprickat, om det är känt, men klickar man på "Läs mer" står det "Försvunnen". Står det "Ej på ursprunglig plats" betyder att stenen flyttats till det ställe där den står i dag. Dessa uppgifter är inte kompletta. I en del fall nämns om stenar flyttats till kyrkor eller museer.
Om arbetet
Runstensdatabasen är upprättad av Lars Andersson och genomgången och utökad i mars-april 2006 av Rune Edberg. Den kommer efterhand att kompletteras med ytterligare uppgifter och med fler foton. Påpekanden och synpunkter mottages tacksamt av Lars Andersson lars.andersson@lansmuseum.a.se.
Rune Edberg