Gerlögs berättelse - fakta och fiktion

Här kan du höra och läsa en berättelse om Inga och Estrid och hur deras liv kan ha sett ut. Berättelsen bygger på de uppgifter de själva har lämnat efter sig på runstenar och hällar. Runtexterna har sedan tolkats och daterats utifrån aktuell forskning på området. Därtill kan vi lägga de arkeologiska resultat som framkommit på senare år, främst beträffande Estrid.

Med källmaterialet som utgångspunkt berättar vi en historia om de båda kvinnorna och deras liv. Berättelsen är en dramatisering och innehåller förstås sådant vi bara kan ana oss till. Annat vet vi inget om alls - det är ren fiktion.

I den vetenskapliga kommentaren kan du själv se vilka delar av historien som bygger på sådant vi känner till och varifrån det är hämtat. Av kommentarerna framgår också sådant vi bara kan ana oss till och vad som är rena antaganden. Se även under rubriken "Människor, händelser och platser".

Berättarröst: Kerstin Rabe (spelar Gerlög - Ingas mor), Ljudfil i mp3 (obs stor fil, 5.7 MB).
Manus: Mats Vänehem, Stockholms läns museum
Vetenskaplig kommentar: Lars Andersson, Stockholms läns museum

Gerlög - Ingas mor:

Livets stigar,
länge jag har trampat,
har sett mer än många kan minnas;
sett vänskap,
stark som svärdet,
lysa som solens strålar.
 
Mig väntar Döden
men innan jag går,
vill jag berätta om Inga och Estrid;
om vänskap det handlar
och till er nu jag lämnar,
historien som är värd att vårda.

Gerlög heter jag
Germund blev min man,
när bara ett barn jag var;
en son fick vi snart,
men Germund drunknade,
kort därefter dog vår son.

Ung var jag ännu
utan man och barn,
då förde min far mig till Gudrik;
flera barn åt honom jag födde,
fast bara ett överlevde,
den lilla flickan Inga fick heta.

Till gården i Sigtuna
åkte Gudrik och jag,
det år då Inga föddes;
fulla var gränder,
av folk som firade
kung Olofs seger över norrmän.

Sigfast från Snåttsta
såg jag rusig och glad,
prisa den unge kungen med ett tal;
sa att kungen var modig,
så rättvis och klok,
ingen var så givmild som han.


Sigfast lyfte upp
sin lilla dotter i sin famn
på gillet i kungens stora hall;
Estrid skulle hon heta,
efter drottningen förstås,
till minne och maning till mod.

När kungen sedan dog
en här av män fick brått,
att band mellan bröder knyta;
söderut fanns Knut,
stark med sitt vapen,
kvickt måste egen kung väljas.

Runt om i landet
reste Gudrik första tiden,
talade med många män om makt;
i Snåttsta fanns Sigfast,
som också hade en son,
till honom lovades vår Inga.

Bestämt sa Gudrik,
att starkt ska landet byggas
släkter måste snarast fogas samman;
äktenskap skulle ingås,
mellan mäktiga familjer,
som bara levt vid sidan av varandra.

På tinget bestämde männen
att gifta Inga bort till Snåttsta,
med sorg var hennes sinne länge fyllt;
men på gården fanns en flicka,
en syster till Ingas man,
det var Estrid som gav henne all tröst.

Flickorna blev vänner
då fick Estrid sitt besked,
en ny familj åt henne hade hittats;
det fanns en stor gård,
en dagsresa söderut i Såsta,
unge Östen fick Estrid till hustru.

Vid Såsta byggde Östen
en gård med flera hus,
det nya Broby hade allt de behövde;
gården gav rikligt,
så gjorde även Estrid,
gav Östen fyra små söner.

Vänskapen med Inga,
växte och blev stark,
blev tydlig i stunder av sorg;
som när yrvädret Gag,
Estrids förstfödde son,
dog mitt i leken att bli vuxen.

Förståndet rann ut
för Estrid en tid,
och Inga satt länge hos henne;
tog över alla sysslor,
såg efter Estrid och bad,
Gud hjälpe hennes själ!

Östen var förtvivlad
bröstet värkte så,
for till Jerusalem för att finna frid;
i Grekland blev han sjuk,
och blek han dog med sorg,
I Broby restes stenar till hans minne.

En son fick också Inga
med Ragnfast hennes man,
en karl full av kraft mitt i livet;
då plötsligt blev han klen,
och dog sen till allas förvåning,
innan sonen hunnit gå dog även han.

Ensam kvar i Broby
var Estrid med tre söner,
som ännu måste växa några år;
i Snåttsta var Inga,
inte bara utan man,
nu var hon också utan barn.

Inga och Estrid
änkor i stormans bygd,
över stora gårdar måste råda;
befalla husfolk,
bevaka egendom,
och fylla alla gårdens förråd.

Folk där i trakten
for fram och tillbaka,
sa att gården blev skött utan vett;
skulle jordarna nu skingras,
som trädens löv på hösten?
släkten ängslades och kved.

Av friarna hos Estrid
syntes främst Ingvar från Harg,
bara han kunde vinna hennes värme;
för Estrid började livet,
hon flyttade till Ingvar,
äldste sonen kunde nu bo kvar i Broby

Ingvar var änkling,
med en yngling till son,
sin hustru han hastigt hade mist;
sen dröjde inte länge,
snart var Estrid med barn,
sin Ingvar gav hon tre starka söner.

Estrids äldste son
en klok och slipad köpman, var lik sin mor på många sätt;
Hans Broby växte fort,
åt både söder och åt väster,
överallt fanns snart en äga som var hans.

Hans unga fru Jorun
hon födde snart son,
i hjärtat av jarlens familj;
när sonen växte upp,
lär hans far ha lärt ut,
hur man hämtar rikedom ur bygden.

De följdes ofta åt
for till Holmgård med varor,
men där sjönk fadern ned och blev sjuk;
de återvände hem,
men kort därefter dog han,
alla böner vid hans bädd var förgäves.

Gamla sår och minnen
grävdes upp i själ och bröst,
just som Estrid sett livet börja ljusna;
till Inga sa Estrid,
att tron börjat svikta,
hade Guds Moder någon mening med detta?
     
Äldre blev Estrid
även hennes Ingvar,
en vinter fick han varaktig hosta;
fort blev han sämre,
framåt våren dog han,
det året dog också kung Emund.

Allianser och förbund
mellan släkter löstes upp,
om jorden tvistade nya familjer,
Estrid och hennes söner,
bestämde sig att rista,
hällarna intill gården i Harg.

Hennes vilja var stark
men kroppen sa ifrån,
ryggen värkte visst värst av allt;
började få svårt att gå,
och ögonen var skumma,
kunde bara se ljus och skugga.

Estrid behövde hjälp
på hösten gick flytten,
till Jorun och barnbarn i Broby;
länge hade hon levt,
lärt sig ett och annat,
var vän till stormännens föräldrar.

Hon talade med Jorun
om att resa stenar vid broar
längs landsvägen söderut från Hagby;
där fanns fria bönder,
frestade att utmana jarlasonen,
men som aktade sig noga för hans farmor.

Tiden var kommen vid livets slut stod Estrid,
hon visste nog om det så väl;
kallade alla till sig,
i kammaren på Broby,
vid bädden bad också Inga.

Hon har berättat
hur Estrid hade ork,
att styra med allt i det sista;
i enkel grav,
hon tänkte sig vila,
invid Gag till den yttersta dagen.

Erik och Inga
levde gifta livet ut,
men där blev det aldrig några barn;
då Erik dog en vinter,
dröjde det inte länge,
förrän Inga tappade lusten att leva.
Ofta blev hon trött
och åldrades med hast,
efter påsken ville hon till sin Erik;
sen bad hon i sin bädd,
en morgon var hon död,
ansiktet var fyllt av salig frid.

Förunderligt är det
faktiskt svårt att tro,
att ingen utom jag lever kvar;
först rådde förvirring,
fast nu är saken klar
enligt lag har bara jag rätt att ärva.
Hur alltihop gick till
hur gård och jordar samlats
i ett enda arv här hos mig;
står nu skrivet på hällen,
i skrift för evig tid,

ifall någon nu skulle undra!