Fritidshus och sportstugor
Förbättrade ekonomiska och sociala villkor ledde till att sommarboendet blev möjligt för en större allmänhet under 1900-talets första decennier. Från 1920-talets slut men framförallt under 1930-talets senare del blev sportstugan den vanligaste fritidsbostaden. En av grundtankarna med sportstugan var att den skulle vara enkel och ganska primitiv. Modernismens ideal stod i motsatsförhållande till det sena 1800-talets pråliga sommarnöjen och man tog avstånd från tidigare generationers sommarliv med groggdrickande och krocketspel. En naturlig och hälsosam livsstil med friluftsliv var de nya idealen.
Sportstugans popularitet berodde till stor del på att den var billig att uppföra i jämförelse med det sena 1800-talets sommarnöjen. Fler grupper än tidigare hade råd att köpa ett eget hus. Sportstugorna utnyttjades av stadsbefolkningen, och skulle fungera som en tillflyktsort året runt. Den största delen av Sveriges befolkning levde fortfarande på landsbygden och hade därför inget behov av en sportstuga. Från början var det främst medelklassen som hade möjlighet att skaffa sportstuga, arbetarklassen var hänvisad till koloniträdgårdarna. Från senare delen av 1930-talet blev det vanligt att även den lägre medelklassen och arbetarklassen förvärvade sportstugor.
En ny ”naturlig och hälsosam” livsstil introducerades i Sverige runt 1890. Friluftsliv och motion blev av medicinskt intresse och kom att påverka livsstilen. Det ökade naturintresset, men också intresset för hembygden, speglas i tillkomsten av en mängd föreningar för naturskydd och hembygdsvård. Svenska Turistföreningens grundande år 1885. Föreningen verkade för en ökad turism, friluftsliv och hembygdskänsla. Friluftslivet utvecklades efter hand och kom mer och mer i ropet under 1920- och -30 talet.
Förbundet för Fysisk Fostran, grundat 1914, lanserade de första stugorna för enkelt friluftsliv. Stugorna kallades först söndagsstuga, därefter friluftsstuga och från 1920 var sportstuga det etablerade begreppet. Alla tre benämningar avsåg en stuga som skulle kunna nyttjas året runt, och sport- och friluftsliv i skog och på sjö var utgångspunkten. Från början var stugorna inte ämnade för övernattning vilket framgår av benämningen, söndagsstuga. Skillnaden mellan en sommarstuga och en sportstuga skulle vara sportstugans värmeisolering och enklare och mer spartanska inredning. I praktiken var begreppet sportstuga ett modeord som kom att användas för alla stugtyper utan noggrannare urskiljning. Så småningom ersattes benämningen sportstuga av fritidsstuga eller fritidsbostad.
Önskan att ha dubbel bosättning har även ett nära samband med arbetstider och semestrar. Lagstadgad rätt till semester tillkom inte förrän år 1938, varefter fler hade möjlighet att ta sig ut i naturen.
KL
