Stadsplaner

De äldsta villastäderna
De första svenska villastäderna förlades med förkärlek till starkt kuperad terräng. Den ofta backiga terrängen avgränsade synfältet och med stora tomter skymdes villorna från varandra och gav  därmed intryck av privat område. Speciellt i Stockholmstrakten var branta tomter eftersökta och en viss lutning åt söder ansågs lämplig ur dräneringssynpunkt. Vägnätet anpassades till terrängen och vägarna fick löpa följsamt runt bergshöjder och stränder.

I längden gick det inte att behandla villan som ett enskilt objekt när den låg i ett samhälle. Det blev nödvändigt att ta ett mer samlat grepp om bebyggelseutvecklingen. Omkring 1910 började arkitekter och planerare övergå från att fokusera på det enskilda huset till att planera för en mer samordnad villabebyggelse. Områden med likartad bebyggelse uppfördes - villornas utformning styrdes genom stränga byggnadsbestämmelser. Det genomtänkta villasamhället var ett uttryck för ett nytt estetiskt och socialt synsätt - det gällde inte längre det enskilda huset utan hela boendemiljön.

Trädgårdsstäderna
De stadsplaneideal som redan före sekelskiftet lanserades ute i Europa tog fasta på naturens former. Man influerades också av den medeltida stadens svängda gator. Upphovsmannen till trädgårdsstadens idé var Ebenezer Howard (trädgårdstadsrörelsen) och William Morris (Arts and Crafts-rörelsen). Tanken bakom trädgårdsstäderna var att kombinera stad och land genom en ny stadstyp med måttlig täthet och friliggande hus i nära förbindelse med natur och trädgårdar. Gamla Enskede blev den första svenska trädgårdsstaden, där över 400 hus uppfördes mellan 1908 och 1912. Sekelskiftets engelska tankar om en skönare och hälsosammare stad, the Garden City - trädgårdsstaden, influerade tjugotalets svenska planerare. Under 1920-talet ersattes nationalromantikens svaghet för naturtomter och oregelbundet formade grönytor av planteringar i en mer symmetrisk ordning. Raka trädalléer, monumentalt utformade öppna platser och välkomnande förträdgårdar framför husen blev ett vanligt planideal. Tomter från 1920-talet är ofta symmetriskt anlagda, med en grusad mittgång som leder fram till huset. I egnahemsidén ingick trädgården som en viktig del, med möjligheter till odling i mindre skala. Förutom bärbuskar och fruktträd upptogs trädgården också av land för potatis och kål och andra nyttoväxter.

Funktionalismen
Flera stadsplanetävlingar genomfördes under tidigt trettiotal. Ljus, luft, natur och måttfullhet var viktiga ledord när 1930-talets planerare formade sina stadsplaner. Två olika ideal dominerade, friliggande flerfamiljshus i park, samt villa- och låghusbebyggelse i trädgårdsstäder. Bebyggelsen anpassades till landskapet. Med strängare byggnadsbestämmelser krävdes enhetliga hushöjder, smala förgårdsremsor och måttlig gatubredd. Enligt trädgårdsstadens ideal skulle gaturummet tilldelas en avgörande roll. Strävan efter enhetlighet avvek från 1920-talets trädgårdsstadsideal, där stadsbilden skulle göras omväxlande genom färgsättning och varierade hustyper.

1940- och 1950-talens egnahem
Egnahem från 1940-1950-talen återfinns ofta i stadsplanen som komplement i äldre egnahemsområden. Områdena ligger i dag ganska centralt i de större tätorterna, med grönskande trädgårdar. På mindre och medelstora orter, där småhusbebyggelsen dominerar skapar 1940- och 50-talshusen en övergång mellan den äldre egnahemsbebyggelsen och 1960- och 70-talens villor. Stadsplanen utgår ofta från en enkel rutnätsplan. Bebyggelsen omfattar som regel inte mer än ett tiotal mindre kvarter. I Stockholm, där småstugebyggandet genom stadens försorg fick stor omfattning, gavs områdena en friare planering, ofta också med insprängda grönområden. Gatorna är oftast asfalterade, och på ömse sidor löper vanligtvis kantstensförsedda trottoarer. Tomterna är små med planterade fruktträd och omges med uppvuxna häckar eller låga staket. Bostadshusen ligger alla lika långt indragna från gatan och på jämna avstånd från varandra, med en liten förgård framför husen. Ofta har de fasaden mot gatan, men det förekommer också att de i stället placeras med gaveln mot gatan.

1960- och 1970-talen - styckbyggda villor
Villor av denna typ finns i de äldre kompletterade egnahemsområdena, ofta uppförda på någon resterande tomt. Ibland ingick villorna i en mer sammanhängande miljö, där de olika tomterna exploaterats vid ungefär samma tid men av olika byggherrar och med individuellt utformade hus.

Enligt de planideal som var rådande under 1960- och 1970-talen skulle bebyggelsen anpassas till den befintliga terrängen och bostadsområdet hållas fritt från genomgångstrafik. Under 1970-talets början följde stadsplanerna ofta de så kallade SCAFT- normerna, som innebar fullständig separation mellan biltrafik och gående.
Vid denna tid började man uppfatta trädgården som ett komplement till bostadens utrymmen för umgänge. Trädgården skulle nu i större utsträckning användas till rekreation. På tomten anlades förutom frukt- och grönsaker också trädgårdsplantering av representativ karaktär med gräsmattor, stenlagda gångar och prydnadsväxter.

1960- och 1970-talen - grupphusområden
Det blev vanligt att landets större bostadsbyggnadsföretag uppförde grupphusområden på före detta brukad åkermark, där identiskt utformade enplansvillor radades upp utefter smala asfalterade gator ofta utan trottoarer och med små gemensamhetsområden. Gemensamma grönområden lades som en skyddande zon mellan bebyggelse och trafikleder.
De enskilda hustomterna blev på 1960- och 1970-talen, allt mindre i förhållande till de allt större villorna. I stället för frukt-, bär- och grönsaksodlingar anlades gräsmattor och prydnadsväxter planterades. I början på 1970-talet blev det också vanligt att uppföra småhusen i anslutning till flerfamiljshusområden. Syftet var att integrera villorna med hyreshusen för att undvika segregering. Förutom de privata trädgårdarna fanns gemensamma lekplatser och naturmark.

CA