Villor och egnahem 1890 - 1910-tal

Villaområden för arbetare
De som först flyttade ut från staden var arbetarklassen. För de ”mindre bemedlade” medförde dessa bostäder större bostadsutrymme och ökad hygienisk standard. Villaområden för arbetare lades intill redan existerande kommunikationer och ofta med hänsyn till möjliga arbetstillfällen. Sundbyberg, som är Sveriges första förort med villabebyggelse, anlades för arbetare år 1878.

Egnahemsrörelsen
Bostadsförhållandena kring sekelskiftet 1900 var i Stockholm och på många andra platser i Sverige, mycket bristfälliga. I samband med utflyttningen från Stockholm startade den s k egnahemsrörelsen. Ägandet av ett eget hem förenade flera ideal som sparsamhet, nykterhet och en möjlighet till god uppfostran av barnen. Egnahemsrörelsen erbjöd också ett alternativ till den pågående emigrationen till USA. Från omkring år 1905 kunde arbetare få egnahemslån beviljade av riksdagen och egnahemssamhällen växte fram. Vem som helst, tjänsteman som arbetare skulle ha möjlighet att, för ett överkomligt pris, skaffa sig ett hem på fri och egen grund. Egnahemsbyggen krävde dock ofta hög kontantinsats. 1927 startade Stockholms stad en ”småstugebyrå”. De som tidigare inte haft råd, skulle nu genom eget arbete, kunna bygga sitt eget hem.

Ett ”egnahem” utgjordes av en mindre friliggande bostadslägenhet med eller utan jord som fick bebos endast av ägaren och hans familj. Vanligen innehöll en bostad 2-3 rum och kök. Ekonomiska företag ägde marken och de utförde tomtstyckning, vägdragning, rörläggning av vatten och avlopp. Antingen byggde företagen villor på spekulation, eller så lät man tomtköparen själv uppföra sin villa efter egna intentioner. Det var vanligt att husbyggaren använde typhusritningar som gavs ut av byggföretag, främst under 1930-talet. Byggnadsordningar låg till grund för ett områdes planerande och krav fanns på att en byggnadsnämnd skulle inrättas. Syftet var att skydda villastadens karaktär vad gällde bl a sundhet - endast en familj i varje hus och ett hus per tomt, hushöjden fastställdes liksom hur långt från tomtgränsen man fick lov att bygga.

Första egnahemsområdet Duvbo
I trångboddhetens Stockholm bildade 1889 några arbetare föreningen Egna Hem. Med hjälp av en kyrkligt och socialt intresserad man ur borgarklassen, Carl Alm och Sundbybergs grundare, AP Löfström, kunde man tillsammans med ekonomiskt bidrag från industriföretag ombilda föreningen till ett aktiebolag – AB Hem på landet, 1899. Efterfrågan var stor och 1923 var Duvbo färdigbyggt. Ambitionen att uppföra en originell villa var lika stor i Duvbo som i Djursholm och Saltsjöbaden. Villorna i Duvbo är i stor omfattning individuellt utformade och kan därför vara svåra att sortera in i något fack men här finns i stort sett alla hustyper representerade. Andra exempel från Stockholms län är Solhem, grundat 1905, nära industriområden i Sundbyberg och Solna. Hagalund växte upp längs Uppsalabanan. Kungsholmens villastad byggdes vid Ulvsunda industriområde. Enskede villastad planerades samtidigt med Stockholms stora slakthus. Kring Stockholm växte det upp allt fler egnahemsområden. Ett exempel är Norrviken, i Sollentuna kommun. Aktiebolaget ”Norrvikens villastad” konstituerades 1906. Kista och Viby egendomar köptes och styckades i villatomter och mindre gårdar. Smågårdarna ansågs vara lämpliga för ”trädgårdsmästare, pensionärer och andra, som vilja lefva i landtlig ro,…”. I övrigt byggdes främst medelstora egnahemsvillor med 5-6 rum och kök. Allt nödvändigt byggnadsmaterial tillhandahölls på platsen för en billig penning. Nästan varje villa ”förfogar öfver den vidsträcktaste vy öfver ett idylliskt landskap med skog och äng, höjder och vatten i rik växling.” sägs det i Stockholms Förstäder och Villasamhällen, utgiven 1911.

Villaområden för välbärgade
De markägare som planerade och exploaterade en ny villastad, anlade också privata järnvägsbanor som var en förutsättning för dessa samhällens tillväxt. Villasamhällen för den välbärgade befolkningen placerades ofta i natursköna områden och tomterna gjordes stora. Borgarklassens utflyttning började senare än arbetarnas och berodde inte så mycket på den rådande bostadsbristen, utan mer på ett ökat intresse för naturen, frisk luft och god hygien. Ett annat skäl var de nya boendeidealen. Ekonomiska skäl som lägre kommunalskatt, och sociala skäl, som att avskärma sig från de som hade det sämre ställt, kan också ha haft betydelse. Villasamhällen med individualistiskt utformade villor för förmögna växte upp intill de flesta växande städerna i Sverige under 1900-talets två första årtionden. De byggnadsbestämmelser som gällde kunde inte styra villornas utformning i någon större utsträckning. 

Djursholm
Djursholm anlades omkring 1889-90 som den första borgerliga villastaden utanför Stockholm. Förebilderna för villorna i Djursholm, och senare även i Stocksund, hämtades från många av sommarvillorna i Stockholms omgivningar. Karakteristiskt för de första villorna var den amerikanska panelarkitektur, ”stick style” som introducerades i Djursholm av arkitekten Ernst Lundroth. Utformningen av dessa villor styrdes bland annat av kravet på representation och en strävan efter ett individuellt utformat boende.

I Djursholm uppvisar villorna en arkitekturhistorisk provkarta från omkring 1890 och fram till idag. Här finns i stort sett alla arkitekturstilar representerade, från snickarglädje till modern arkitektur.

Andra exempel från länet är Saltsjöbaden etablerat 1891, Stocksund 1904, Storängen och Lidingö villastad 1906.

CA