Fönsterhistorik

Fönsternas utformning genom tiderna
I äldre tider var bostadshusen slutna och mörka. De första öppningarna i väggen bestod av små gluggar som stängdes med en lucka. Senare täcktes öppningen med en djurhud som skrapats tunn (pergament) och till slut av en glasbit i en ram.

Fönsterglas började användas i Sverige under senmedeltiden och var mycket dyrbart. Glas förekom endast i kyrkor och förnämare bostadshus. I enklare hus släpptes ljuset fortfarande in genom enkla gluggar som stängdes med luckor.

1600-talet
Fönsterglas började användas i finare hus under 1600-talet. Stormaktstidens palats hade stora fönsteröppningar med fyra oftast lika stora bågar i en karm med mittpost och tvärpost.
I träbågarna var insatt blyinfattat glas. Blyspröjsarna var mycket mjuka och förstärktes med rönnkvistar och senare med ett stormjärn.



1700-talet
Fortfarande in på 1700-talet var fönsterglasen små och kvadratiska. Träspröjsar ersatte på 1700-talet de vekare blyspröjsarna. Det var ett stabilare sätt att fästa in de efterhand större och tyngre fönsterglasen. Karmar, poster och spröjsar var profilerade och spröjsningarna hade vid infästningarna tärningsformade förstärkningar. Under 1700-talet blir det vanligt att tvärposten förskjuts uppåt i förhållande till mitten av fönstret. Mindre fönster av denna typ hade två lufter utan tvärpost. Fönstren var enkla och utåtgående.

Sent 1700-tal och 1800-talets första hälft
Ett fönster från 1800-talets första hälft har två bågar med tre rutor i varje men även kvadratiska fönster med två rutor i vardera bågen var vanligt. Under 1800-talets första hälft gör innanfönstren entré, lösa bågar med samma indelning som de yttre som bara satt uppe under vinterhalvåret. Många gamla enkelfönster kompletterades då med innerbågar.



1800-talets senare del
Allt eftersom glasets format kunde göras större blev spröjsen onödig. De stora glasen kunde fylla hela bågen. Spröjsar förekommer därefter endast som ett arkitektoniskt uttrycksmedel. Det sena 1880-talets fönster har korsande mitt- och tvärposter med fyra utåtgående bågar och raka överstycken. På 1890-talet gjordes ofta en hel båge ovanför tvärposten och det var inte ovanligt med rundbågiga fönster.

Sekelskiftet, tidigt 1900-tal
Vid sekelskiftet kommer spröjsen tillbaka och används som ett medvetet uttrycksmedel i arkitekturen.
Ett fönster från jugendtiden, 1900-1910, har småspröjsade fönster i de övre bågarna.
Under första hälften av 1900-talet infördes det kopplade fönstret, men enkla utåtgående och  inåtgående innerfönster är ännu allmänt förekommande. När fönstret har kopplade bågar och öppnas inåt utesluts mittposten.

1910-talet
Med 1910-talets nationalromantiska stil är både de övre och under bågarna småspröjsade. Bågarna görs kopplade och inåtgående.



1920-talet
1920-talets fönster har ett karakteristiskt utseende med bågarna delade med spröjsar med tre rutor i vardera bågen. Fönsterna är kopplade inåtgående utan mittpost eller utåtgående med mittpost.

1930-talet
Från 1930-talet börjar man standardtillverka fönstersnickerier och snickeriernas detaljprofilering förenklas. Fönsterna uppträder om två eller tre lufter av varierande storlek utan spröjsning. Bågarna är kopplade och fönsterna saknar mittposter.

Till följd av energikrav har under de senaste årtiondena olika typer av 3-glasfönster tagits fram. De blir väldigt tunga och bågarna måste göras kraftiga. De passar därför inte så bra i gamla hus.

LS