Konstruktion och material

Grund
Från sekelskiftet 1900 har betong använts i grunder, den blandades till en början för hand men 1932 anlades den första betongfabriken i Sverige, AB Betongindustri, som levererade färdigblandad flytande betong. På 1930-talet göts grundsulan vanligen i betong och grunderna murades upp i betonghålsten. Utsidan av muren slammades med murbruk och ströks med asfalt som skydd mot fukt från marken. Många hus byggdes med källare. Man strävade efter att grundlägga på frostfritt djup. 
 
Nästan alla hus hade källare under 1940- och 50-talen. Grunden murades vanligen i betonghålsten eller göts i betong och den var placerad på en sula av betong på frostfritt djup. Ett utmärkande drag var den höga framträdande källarsockeln. Intresset för att bygga källarlösa hus ökade i slutet av 1950-talet. Hus utan källare uppfördes med torpargrund/kryprumsgrund. En nyhet var att grunden till enplanshus började tillverkas som en betongplatta direkt på marken, en s k platta på mark. Det var en förenklad och billig grundkonstruktion som i stort sett var färdigutvecklad vid denna tid. 
 
Stomme
Trä var det vanligaste materialet i stommen. I början av perioden ofta konstruerad som plankvägg, under 1950-talets senare del som regelvägg. Den traditionella plankväggen byggdes i allt tunnare plank och kombinerades med ett skikt av brädor som i bland sattes på läkt. Resultatet blev hålrum i väggen som fylldes med isoleringsmaterial, vanligen kutterspån eller torvull. I början av 1950-talet introducerades lättbetong i allt högre grad som byggnadsmaterial för småhus. 

Inom träindustrin började man i större utsträckning förtillverka husens ytterväggar som större sektioner (element), med dörrar och fönster monterade i fabrik.

Material och färg utvändigt
Fasaderna var under 1930-talet släta, enkla och odekorerade, ofta utförda i kalkputs i ljusa färger. Trähusen hade smala locklistpaneler. Taken skulle vara plana eller mycket flacka och utan taksprång, täckta av plåt som målades i svart eller grönt. Fönstren, oftast tvåluftsfönster, dimensionerades fritt, ibland som fönsterband eller över hörn. Dessa var målade i samma ljusa kulörer. Maskindraget glas var en nyhet på marknaden. Entrédörren var vanligen fernissad. Även självbyggeriet av småstugor fick under denna period ett enklare formspråk. 
Altan och balkongräcken gjordes ofta av järnrör som målades i samma färg som fasaden eller svarta. Balkongfronter av sinuskorrugerad plåt var vanliga.
 
På 1940- och i början av 1950-talet var fasaderna oftast utförda i trä eller puts. Under 1950-talets senare del blev fasadtegel allt vanligare. Tidens egnahem var relativt likartat utformade, byggda efter en typhusritning eller av prefabricerade element från någon trähusfabrik. Eternitplattor som fasadmaterial blev vanligt på enklare hustyper. Varje hus var individuellt färgsatt, vanligt var varma kulörer som brunt, rödbrunt, gulbrunt och grågrönt. Färgerna förekom på både puts och träpanel. Träpanelen målades med oljefärg. Fönstren placerades något indragna i fasaden. De var ofta symmetriskt placerade med två eller tre fönsterlufter. Sadeltaket var vanligast. Under 1950-talets mitt hade de flesta enfamiljshusen traditionellt taktegel, men andelen småhus som täcktes av takpapp ökade under slutet av 1950-talet.

Material och färg invändigt
Funktionalisternas arbetsmetoder innebar en analys av byggnadens funktioner och en rationell uppdelning - om möjligt ren separering - av dessa funktioner. Köken gjordes små med släta köksluckor och vardagsrummet lanserades som samlingsrum för hela familjen. Stockholmsutställningen 1930 innebar också genombrottet för en mängd nya material. I stället för den traditionella pärlsponten lanserades hårda träfiberskivor som masonit och plywood. Masoniten användes till skåp, väggar och tak, framför allt i köken. Materialet målades med blank linoljefärg eller oljelack, i vitt, ljusgult eller ljusgrått enligt tidens smak. Plywooden användes lämpligen som dörrspeglar, då släta dörrar var högsta mode. För golven förespråkades korkmattan eller linoleummattan. Stavparkett av ek lämpade sig för vardagsrummet. Den funktionalistiska stilen kom snart att introduceras av kataloghusfabrikanterna. De tog till sig de nya materialen, som passade utmärkt till de förtillverkade småhusen."
 
Under 1940- och 50-talen ägde flera förändringar rum i husens inre utformning. Spegeldörrarna som funnits kvar till viss del, försvann nu och alla dörrar skulle vara släta, gärna med teakfanér. Den lilla profileringen på lister och foder försvann helt. Listerna skulle nu vara smala, släta och med rundad kant. Nya färger introducerades, bland annat alkydfärg. Linoleummattan var fortfarande populär men vanligt blev också vinylplattor som lades i schackmönster. I vardagsrummet lades stavparkett av ek eller bok.

CA