Konstruktion och material
Moderna trähus byggs vanligtvis på en armerad platta av betong. Grundläggning med platta på mark blev under 1960- och 70-talen den helt dominerande grundläggningen bland gruppbyggda småhus. Betongplattan göts på ett lager makadam på marken. En förbättrad konstruktion av källarytterväggarna i villor med källare, (betonghålstenen ersattes av lecasten), gjorde det möjligt att använda källaren som bostadsrum.
Stomme
Mobila kranar gjorde det möjligt att hantera större byggnadselement. Med det ökande byggandet, ökade också marknaden för förtillverkade element. Flera olika konstruktioner med avancerad förtillverkning prövades. Flera småhustillverkare sålde volymelement av trä och de våningshöga ytterväggselementen var vanligast. En ny typ av isolering introducerades; mineral- eller glasullsisolering. Den spontade panelen ersattes av olika typer av skivmaterial. Byggnadsmaterialet sammanfogades med limning och spikmaskiner. Under slutet av 1970-talet började monteringshusbranchen tillverka allt större byggnadselement.
Material och färg utvändigt
Vid 1960-talets början dominerade rött eller gult tegel som fasadmaterial. Under de följande åren ersattes det av en mängd varianter där tegel och träpanel kombinerades på olika sätt. Ett vanligt återkommande karaktärsdrag är att såväl gavlar som fasader kläddes med tegel, medan gavelspetsen utfördes i träpanel, för att på så sätt markeras som ett lättare element. Under 1960-talet blev den vita kalksandsstenen det så kallade mexiteglet populärt som fasadmaterial. Trenden avtog under 1970-talet för att i stället ersättas av fasader där tegel och träpanel kombinerades. Därefter tog den traditionella träfasaden åter över i hela landet.
På 1960- och 70-talen ersattes det traditionella takteglet av betongtegelpannor och takpapp. Under 1970-talet fick nästan hälften av alla nya småhus takpappbelagda yttertak. Därefter blev betongpannor, asbestcementskivor och plåttak vanligare. Hälsoriskerna vid tillverkning och bearbetning av asbestcementprodukter ledde till att materialet förbjöds 1978, och försvann från marknaden.
Fönstren var ofta kvadratiska enluftsfönster. Vanligt var också att placera fönstren som ett horisontellt band. På 1960-talet kom fönster med en smal separat ventilationsbåge. På 1970-talet blev det åter populärt med spröjsverk som indelning av stora glasytor och kravet på energisnålare byggnadssätt bidrog till att fönstren gjordes mindre. Fönstren placerades ofta omedelbart under takfoten - och takfoten var tämligen kraftig. Vid vardagsrummet kunde fönstren vara sammanförda i en grupp med låg fönsterbröstning och terrassdörr. Entrédörren var ofta påkostad och utförd i teak med sidoljus.
Material och färg invändigt
Färgskalan interiört på 1960-talet var ofta blekgrå eller ljust beige. Den bleka färgskalan ersattes under 1970-talet med starka kulörer som orange, brunt och grönt. Vävtapeter liksom plastade tapeter blev högsta mode på 1970-talet. Färgtyperna som användes var latex och alkyd. I taken sattes gärna skivmaterial med fasade kanter. Även innertak av plast förekom, så kallade Barracudatak. Furuvirket blev populärt och användes både till dörrar, väggpaneler och tak. I bebyggelse från 1960-talet och framåt var betongbjälklag vanliga. Direkt ovanpå klistrade man linoleummattor eller plastmattor. I vardags- och allrum lades parkettgolv som bestod av ett tunt skikt av ädlare trä, limmat på spontade lamellträskivor. Heltäckningsmattan lanserades för gillestugor och sovrum.
Antalet rum i de nyproducerade småhusen ökade under denna tidsperiod. Vid 1950-talets början var tre rum och kök vanligast. Vid början av 60-talet dominerade i stället villor om 4-5 rum och kök eller större. Under 1960- och 70-talen fortsatte antalet rum att öka och villor med sex rum och kök blev lika vanliga som fyra eller fem rum och kök.
En nyhet från 1950-talets slut som blev populär under 60-talet var barköket, där matplatsen avskärmades gentemot kökets arbetsdel av en öppen skåpvägg. Källaren började också tas i anspråk som bostadsutrymme på ett helt nytt sätt. Det blev vanligt att inreda en så kallad gillestuga i källaren, som ofta fungerade som TV- och hobbyrum. I mer påkostade villor inreddes källaren också med bastu.
CA
