Spridning i skärgården

Till en början var det främst ägare till herrgårdar nära staden som styckade av och sålde sin mark till sommargäster. De allra första sommarvillorna uppfördes i Stockholmstrakten redan i slutet av 1700-talet.

På 1860-talet kom ångbåtstrafiken igång i skärgården, vilket var en av förutsättningarna för den stora expansionen av sommarvillor. Med hjälp av de många ångbåtslinjerna kunde stockholmarna på ett enkelt och bekvämt sätt nå sina sommarnöjen. Sommarbebyggelsen spred sig därefter gradvis längre ut.

På 1860- och 1870-talet var det den inre delen av skärgården som togs i anspråk för byggandet av sommarnöjen. Längs farleden från Stockholm förbi Vaxholm genom Lindalssundet och likaså utmed södra leden genom Skurusundet, Lännerstasundet ut till Baggensfjärden, byggdes sommarvillor med stora verandor ut mot vattnet. Ibland kom lokaliseringen av sommarvillorna att följas av järnvägslinjerna, t ex till Nynäshamn och Österskär.

Under senare delen av 1800-talet förändrades Furusund, Dalarö och Sandhamn från att ha varit lotssamhällen och tullstationer till att bli sommarorter med havsbad och sommarvillor. De stora sommarvillorna blev nya inslag i de äldre skärgårdssamhällena.

Under 1900-talets första decennier började sommargästerna söka sig till den tidigare relativt orörda naturen i ytterskärgården, som en följd av det allt större intresset för hälsa och friluftsliv.

KL