Nyhtestablå

Uthus

Till sommarvillan hörde ofta uthusbyggnader som badhus, lusthus och jordkällare. Badhusen låg i anslutning till vattnet och var försedda med en höj- och sänkbar s k badsump, i vilken man kunde bada ostört.

Att uppföra lusthus blev på modet vid 1800-talets slut. Lusthusen förlades ofta på höjder, med utsikt över vattnet.

De flesta sommarvillorna hade matkällare. Antingen var de fristående eller i ett källar rum under huset.

Badhus

Varje sommarvilla med klass under 1800-talets slut hade sitt eget privata lilla badhus. Ibland förekom samägda badhus. De flesta var försedda med en höj och sänkbar s k badsump i vilken man kunde bada ostört. Badhusen följde i sin utformning den rådande arkitekturstilen och var anpassade till omgivande bebyggelse. Badhusen byggdes där vattnet var lagom djupt, ofta ute på en bryggnock. Badhusen bestod ofta av ett avklädningsrum försett med en bänk och krokar för kläderna. Rummet öppnade sig mot en brädväggshägnad badsump till vilken en badstege ledde. I badsumpen fanns en öppning genom som man kunde simma ut igenom. Längs sumpen fanns ibland en plattform för solbad.

Många lät uppföra små byggnader vid eller på sina bryggor. Byggnaderna användes som omklädningsrum men kallades i dagligt tal också för badhus. Under senare delen av 1800-talet var det vanligt att badhusbyggnaderna var slutna arkitektoniskt utformade anläggningar omgärdade av plank. Med tiden, framemot 1920-talet, blev badhusens utformning mer öppen och folklig.

KL



LX2004-1187 Förfallet badhus, Lilla Ängsholmen

LX2004-1214 Litet uthus vid strandkanten, Lilla Ekholmen