Gamla Årsta i Haninge
Under veckan 13-17 augusti 2012 gräver för andra året i följd en forskargrupp med bl.a. länsmuseet i ruinerna efter föregångaren till Årsta slott i Haninge. Årsta var förvaltningsgård för korsriddarna Tyska ordens gods i Sverige mellan åren 1308 och 1467. Resterna efter det gamla Årsta består av en större stengrund och flera mindre husgrunder ca 500 m norr om det nuvarande slottet som byggdes på 1650-talet. Förhoppningen är att vi ska hitta fynd som bekräftar att detta verkligen är Tyska ordens förvaltningsgård.
Läs mer om grävningarna via grävdagboken.
Undersökningarna av gamla Årsta leds av Olle Ferm, professor vid Centrum för medeltidsstudier vid Stockholms universitet, i samarbete med Stockholms läns museum, Medeltidsmuseet, Sjöhistoriska museet, Riksarkivet samt arkeologiska och konstvetenskapliga institutionerna vid Stockholms universitet. Utgrävningarna är en del i ett större projekt som syftar till att öka kunskapen om de medeltida storgodsen på Södertörn. Projektet inleddes med en mindre undersökning av den medeltida borgruinen vid Hammersta i Ösmo 2010, men flyttades efter ett magert resultat till Årsta i Haninge 2011. Se vidare om Hammersta under projekt och arkeologi.
Tyska orden och Årsta
Redan när Årsta nämns för första gången i de skriftliga källorna 1308 tillhörde godset Tyska orden. Men det finns järnåldersgravfält i omgivningarna som tyder på ett äldre ursprung och ortnamnsformen med efterledet –sta är typiskt för järnåldern (ca 500 f.Kr. - 1100 e.Kr). Årsta betyder bostaden vid ån, vilket stämmer bäst in på ett gravfält med ett 70-tal gravar som ligger ca 500 m söder om slottet intill mynningen av Husbyån. Förmodligen har gården flyttats någon gång under medeltid till platsen för gamla Årsta, kanske i samband med att den blev förvaltningsgård för Tyska orden, vilket bör ha skett någon gång kring sekelskiftet 1300.
Tyska orden grundades år 1190 i Palestina under det tredje korståget. Från början sysslade orden med sjukvård, men redan efter några år ombildades den till en korsriddarorden, vars medlemmar bar vita dräkter med svarta kors. Tyska orden fick aldrig någon större roll i striderna mot araberna om makten över det Heliga landet och Jerusalem, utan flyttade redan i början av 1200-talet huvuddelen av sin verksamhet till Östeuropa. Här stödde de först Ungern och senare Polen i konflikterna med de ”hedniska” grannarna, vilka även kunde inbegripa grekisk-ortodoxa kristna. Kriget med de hedniska preussarna i nuvarande norra Polen ledde till att Tyska orden grundade ett eget rike i Ostpreussen. Den s.k. Ordensstaten utvidgades successivt så att den så småningom omfattade större delen av Baltikum och nuvarande Polens östersjöområden. Högmästaren, tillika ledaren för orden, residerade på borgen Marienburg (nuvarande Malbork) i Ostpreussen. Vid mitten av 1300-talet allierade sig Tyska orden med Hansan och blev handelsförbundets militära skyddsmakt, men samtidigt bedrev orden egen handel med spannmål, trä och bärnsten. Under 1400-talet erövrade unionen Polen-Litauen successivt Tyska ordens besittningar och 1524 upplöstes Ordensstatens slutgiltigt.
Tyska ordens svenska gods hade sitt upphov i testamentet efter stormannen Karl Ulfsson som hade stupat på ordensriddarnas sida i strider mot livländarna vid mitten av 1200-talet. Omfattningen på det ursprungliga godset är okänt, men det bestod av flera gårdar i Östergötland och Södermanland. När Årsta nämns för första gången 1308 är det säte för Tyska ordens komtur, dvs förvaltare, av godsen i Sverige. Efter att Tyska orden kom under Polen-Litauens överhöghet 1466 såldes deras gods i Sverige, vilket skedde redan 1467. Köpare var den dåvarande riksföreståndaren för Sverige, Erik Axelsson, medlem av den mäktiga och rika dansk svenska släkten Tott. Av köpebrevet framgår att ordens godsmassa i Sverige var koncentrerad till Österhaninge socken med huvudgård i Årsta och ytterligare gårdar spridda i Sörmland, Östergötland och på Gotland. Efter Erik Axelssons köp av Tyska ordens gods kom Årsta att leva vidare som sätesgård för en rad adelssläkter. Det nuvarande slottet uppfördes åt amiralen Claes Hansson Bielkenstierna på 1650-talet. På 1660-talet avbildades slottet i Erik Dahlbergs progandaverk Suecia Antiqua. På en av hans skisser över slottsanläggningen finns det gamla Årsta avbildat i bakgrunden som en grupp tiotal mindre hus under namnet ”Gambla HerrGården”. I slutet av 1600-talet brann det gamla Årsta ned och byggdes aldrig upp igen.
Tidigare undersökningar
Att det finns lämningar efter en medeltida gård norr om Årsta slott är känt sedan 1920-talet, då den dåvarande fastighetsägaren direktör Herman Meeths på eget bevåg lät gräva fram grundmurarna till den största byggnaden på platsen. Antikvarie Erik Salvén från Riksantikvarieämbetet besiktigade platsen och kunde konstatera att den framgrävda stora stengrunden var rektangulär, indelad i tre rum och 17x8 m stor med en liten utbyggnad mitt på södra långsidan. Några släthuggna kalkstensplattor låg orörda som golvbeläggning. Vidare tyckte Salvén att grundplanen påminde mycket i storlek och form om det kungliga palatset Alsnö hus från omkring år 1270, vilket ligger på Adelsö i Mälaren och som grävdes ut 1918-20. Båda husen har varit byggda i tegel, som var ett nytt och modernt byggnadsmaterial på 1200-talet. Vid besiktningen kunde Salvén också registrera flera mindre husgrunder och en stensatt brunn direkt söder om den stora stengrunden och på toppen av en bergsklack i väster en 6,4x4,4 m stor kallmurad grund, eventuellt till ett torn.
Först år 2005 gjordes en professionell arkeologisk undersökning av gamla Årsta som visade att det också fanns fynd som bekräftade att platsen varit bebyggd sedan medeltiden. Det var dock en liten utgrävning som bara omfattade fyra mindre schakt och gårdens grundläggningstid och struktur förblev oklar. Fynden gav de intressantaste resultaten. I en husgrund söder om den stora stengrunden fann man de äldsta föremålen – keramikskärvor av olika typer såsom svargods, s.k. Paffrathgods och Östersjökeramik som kan dateras till perioden 1000-1350. I övrigt påträffades äldre och yngre rödgods (från 1250-1700), fönsterglas från tidigast 1500-tal, spikar, haspar, järnslagg, ett mynt (silverbrakteat från perioden 1410-1500), en bjällra till en klädedräkt och mängder av trasigt medeltida stortegel. Dessutom hittades benrester efter främst nöt, får/get och svin, men också efter katt, fisk, fågel, hare och mindre gnagare. Det visade att det ätits kött både från tamdjur och mindre vilt på gamla Årsta. Föremålsdateringarna kompletterades med tre C14-analyser som sammanlagda gav en bosättningsperiod som omfattar tiden ca 1300-1660.
Undersökningarna 2011
Syftet med de nya undersökningarna vid Årsta är i första hand att försöka få en säkrare uppfattning om gamla Årstas ålder och funktion, främst under medeltiden. Går det att belägga att detta verkligen var platsen för Tyska ordens förvaltningsgård? Har gården anlagts av Tyska orden eller har den en äldre historia, vilket kan antydas av den äldsta keramiken. Det är några frågor som vi hoppas finna svar på. Dessutom vill vi få ett bättre grepp om vilka byggnader som finns på platsen och deras ålder och funktion.
Det första årets undersökningar hade målet att hitta ostörda kulturlager för att få säkrare dateringar av gårdens brukningstid. Därför lades huvuddelen av arbetet på att handgräva ett tiotal enmetersrutor någorlunda jämnt spritt över den ca 10 000 kvm stora gårdsytan. Dessutom gjordes en noggrann kartering av platsen med GPS samtidigt som hela ytan avsöktes med metalldetektor.
Gamla Årsta ligger i en svag sydvästsluttning med bergshöjder i väster och öster. Över gårdsplan i söder löper en hålväg upp mot den stora stengrundens utbyggnad (eventuellt ett porttorn) och fortsätter bakom huset i form av en vägbank norrut in i skogen. De övriga ca 4-6 husgrunderna på gården var endast delvis synliga i form av grundstenar eller spisrösen och är därför oklara till storlek. Gårdens läge i en klyfta mellan bergshöjder är inte strategiskt valt och trogen var inte platsen befäst. Om husgrunden på bergshöjden väster om gårdstomten verkligen är resterna till ett trätorn var det nog mer tänkt för utkik än för försvar.
Syftet med metalldetekteringen var i första hand att finna mynt för datering av aktiviteterna på platsen. Huvuddelen av mynten hittades på gårdsplanen mellan den stora stengrunden och brunnen. Mynten var huvudsakligen från 1500- och 1700-talen. Det äldsta var en s.k. klipping från 1518 präglad åt den danske kungen Kristian II som i Sverige har fått öknamnet Tyrann efter sina ansträngningar att topphugga den svenska adeln vid Stockholms blodbad 1520.
Rutgrävningen gav också mest fynd av äldre karaktär från gårdsplanen. Här hittades keramikskärvor efter s.k. äldre rödgods och importerat stengods med dateringar från perioden 1280-1500, en medeltida fingerring, remändebeslag, sölja och hyska till klädedräkter. I övrigt framkom i rutorna slagg, en muskötkula, knivblad, ölhane (kran till öltunna, eventuellt medeltida), hushållsglas, kritpipor, flinta, hästskosömmar och matavfall i form av djurben. Rutgrävningen visade också att avfallslagret över gårdsplatsen var upp till 0,8 m tjockt och ofta bestod till övre delen av rasmassor från husen i form av tegelflis, klumpar av murbruk och skärvor av fönsterglas.
Undersökningen 2011 har bekräftat att gamla Årsta var en specifik och unik bebyggelse under medeltiden. Fyndmaterialet är förhållandevis rikt och delvis exceptionellt. Fingerringar förekommer ofta på gårdar ägda av adeln. Tegel från medeltiden och glas från 1500-talet är anmärkningsvärt eftersom det främst finns i städerna under denna tid.
I övrigt kunde vi konstatera att det ännu inte går att belägga huslämningar äldre än senmedeltid vid gamla Årsta. Det blir därför viktigt att försöka få tydligare dateringar av husgrunderna under kommande års grävning.
Lästips:
Nordberg, Michael. 1990. Haninges historia. Medeltiden. En bondbygd. Hanvedens förlag. Haninge.
