Hammersta hus Sveriges största medeltida enkelhusborg undersöks arkeologiskt för första gången

Sverige var en fattig utkant av det katolska Europa under medeltiden – de stora och mäktiga stenborgarna från tiden hör därför främst hemma i de rika kungarikena på kontinenten. I Norden var det bara kungarna och de mest välbeställda av släkterna bland högadeln som hade råd att bygga i sten. Vid Hammersta, strax norr om Nynäshamn, ligger ruinen efter en av landets få stenborgar från medeltiden. Tyvärr vet vi mycket lite om denna borg som närmast kan jämföras i storlek och utseende med Glimmingehus. Under en vecka i augusti 2010 grävdes för första gången i ruinen vid Hammersta för att datera borgen och försöka förstå hur den använts.

Inom ramen för ett forskningsprojekt kring Hammersta hus i norra Ösmo, Nynäshamns kommun har det under dagarna 9-13 augusti 2010 gjorts provundersökningar av det medeltida stenhuset, beläget ca 700 m sydost om det nuvarande Hammersta gård.. Projektet leds av Centrum för medeltidsstudier och Historiska institutionen vid Stockholms universitet och är ett sammanarbete med en rad museer och institutioner i länet – Stockholms läns museum, Länsstyrelsen, UV-Mitt vid Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Stockholms Medeltidsmuseum och Sjöhistoriska museet.

Anledningen till att forskningsprojektet startats är att vi vet mycket lite om det medeltida stenhuset vid Hammersta som är Sveriges största enkelhusborg – större än Glimmingehus i Skåne. Inga undersökningar har tidigare gjorts i ruinen som består av en mäktig stengrund ca 30x19 m stor med 2,4 m tjocka yttermurar. Sannolikt har denna gråstensgrund burit upp en flera våningar hög tegelbyggnad, vilket det finns spår av i form av mängder av tegelrester, både i och kring ruinen.

Även om vi visste mycket lite om ruinen hade vi en hel del kunskap om platsen inför undersökningarna. Hammersta nämns för första gången i de skriftliga källorna år 1345 då platsen bebos av en man vid namn Botvid. Ett stort järnåldergravfält som ligger intill den nuvarande gården visar att platsen varit bebyggd sedan förhistorisk tid. Fem gravar med kremeringar undersöktes 1935 och kan med ledning av fynden, bland annat flera torshammarringar och bitar av guldtenar, dateras till vikingatid (ca 800-1100 e Kr). Hammersta har sålunda minst 1000-åriga anor. Under 1400-talet skrev sig en av landets mäktigaste släkter till Hammersta. Här hade riksrådet och lagmannen Nils Erengislesson (Hammerstaätten) sin sätesgård under första hälften av 1400-talet och senare även hans son med samma ämbeten, Erengisle Nilsson. De välbeställda frälsesläkterna (frälse, dvs befriad, frälst från skatt, senare kallad adel) ägde många gårdar och gods i olika delar av landet, men bodde själva huvudsakligen på sin sätesgård, dvs där hade man sitt ”säte”. Rimligen är stenhuset uppfört av Hammerstaätten, som var för sin tid en mycket rik och politiskt betydande släkt. Sannolikt har bygget skett någon gång mellan 1400-talets början och 1470-talet. Redan vid slutet av 1400-talet övergick Hammerstagodset med underlydande gårdar från denna släkts ägo till Sten Sture den äldre och sedan till kung Gustav Vasa. Ingen av dem har veterligen utnyttjat Hammersta som sätesgård. Under 1700-talet bodde åter adelsmän på gården. Det kan därför antas att Hammersta hus lämnades att förfalla redan i slutet av 1400-talet. På 1700-talet låg gården vid platsen för det s.k. Säteriet där två små flygelbyggnader i trä idag står kvar, belägna ca 300 m sydväst om den nuvarande herrgårdsanläggningen från 1914. Säteriets huvudbyggnad som anses ha byggts på 1700-talet revs 1972.

Landhöjningen har gjort att Hammersta hus idag ligger på en låg kulle omgiven av jordbruksmark, Under 1400-talet stod Östersjön högre upp i Sittuviken och stenhuset låg då av försvarsmässiga skäl på en smal landtunga omfluten av vatten och sumpmarker.

Den första frågan vi ville lösa med årets undersökningar var att fastställa byggnadstiden för Hammersta hus. Sedan ville vi utreda hur mycket spår och lämningar som finns kvar sedan byggnadens användningstid. Tyvärr genomfördes en något hårdhänt restaurering av ruinen i slutet av 1940-talet då den bland annat grävdes ur för att göra den tillgänglig för besökare. Den andra frågan var då hur mycket som fanns kvar de medeltida kulturlagren. Andra stora frågor som är viktiga att försöka besvara på sikt är husets funktion och historiska sammanhang. Vi planerade också att undersöka den intilliggande Muskån och Sittuviken om det kunde finnas vrak efter gamla båtar, bryggor och s.k. pålspärrar som kan tänkas ha anknytning till det medeltida stenhuset.

Vid provgrävningen handgrävdes tio mindre schakt, 1-2 m långa och breda, varav tre placerades vinkelrätt mot yttermurens utsida i väster och öster. Minst ett schakt grävdes i varje av de sex rummen. Dessutom avtäcktes de fyra dörröppningarna. I samtliga av dessa fanns rester av tegelmurade omfattningar. Även en sedan tidigare förmodad brunn undersöktes och kunde avfärdas som en grop med sentida skräp, bl.a. en trasig gödselgrep.

Alla schakt, både på utsidan och inne i ruinen var fyllda med rasmassor innehållande skarpkantade stenar, större och mindre bitar av tegel. Rasmassorna har huvudsakligen sannolikt uppstått när teglet och stenen i väggar och grund brutits ned i det övergivna stenhuset för att återanvändas i olika sammanhang, t ex som grunder och skorstenar i hus och bondgårdarna i den kringliggande bygden. En krukskärva hittades som är från 1400-talet. Få fynd påträffades i övrigt. En smidd spik och eventuellt en bit av ett skavjärn är de enda äldre fynden utöver en del obrända benrester som kan vara svåra att knyta till husets användningstid eftersom de framkom i rasmassorna. Den nästan totala avsaknaden av föremål kan tyda på att stenhuset aldrig har använts. Kanske förhävde sig byggherren och fick aldrig råd att färdigställa huset. En del av huset har dock brunnit. Vi fann två förkolade golvbjälkar som genom 14C-analys kan datera branden och eventuellt husets övergivandefas. Ett par tegelstenar togs också tillvara för termoluminiscensmätning, en naturvetenskaplig dateringsmetod som fungerar på bränt oorganiskt material såsom keramik och tegel.

Samtidigt med grävningen i ruinen gjorde Sjöhistoriska museet marinarkeologiska undersökningar i Muskån och Sittuviken. I inloppet till Sittuviken hittades nedslagna pålar i vattnet som kan vara rester av en medeltida pålspärr som spärrat av inloppet till viken och Hammersta hus. En lös påle togs tillvara för dendrokronologisk (årsrings-) datering. Vid bron som leder över Muskån till ruinen hittades ett knä till en träbåt och tegelstenar som förefaller komma från ruinen.

Mer av medeltida spår kan finnas i ruinen, eftersom vi bara handgrävde små provschakt. Materialet och iakttagelserna från undersökningarna ska nu först noggrant gås igenom och analyseras. Sedan får vi se om och hur vi ska gå vidare med projektet.

Referenser

Arkiv

Stockholms läns museum, Nacka. Byggnadsinventering för Ösmo socken från 1973.

Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Fornlämningsregistret över Ösmo socken.

Statens Historiska Museum, Stockholm. Tillväxten och huvudkatalogen på http://mis.historiska.se/mis/sok/sok.asp.

Statens lantmäteriverk, Gävle. Arkivsök på http://historiskakartor.lantmateriet.se/arken/s/search.html), lagaskifteskarta över Hammersta från 1853.

Litteratur

Almquist, Johan Axel. 1931. Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden. Första delen. Stockholms och Uppsala län. Band 2. Säterier. Stockholm

Janzon, Kaj & Rahmqvist, Sigurd. 2002. Det medeltida Sverige. Sörmland : Tören : 2:1 : Svartlösa, Sotholm. Stockholm

Lovén, Christian. 1996. Borgar och befästningar i det medeltida Sverige. KVHAA. Stockholm

Quist, Axel. 1930. Ösmo – en södertörnsförsamlings historia. Stockholm

Peter Bratt, Stockholm läns museum
2010-08-17