Förstukvistar och verandor
Förstukvistar börjar uppträda på 1830-talet men blev vanligare först mot slutet av 1800-talet. I början var de i allmänhet öppna med kontursågade stöd och svarvade stolpar för taket. Den enklaste varianten kan sägas vara ett pulpet- eller sadeltak lagt på konsoler över entrédörren, ett s k skärmtak.
Under 1880-talet började man i större utsträckning glasa in åtminstone delar av verandan. Detta kan ha varit rent praktiskt betingat. Golvet och andra byggnadsdetaljer blir mycket utsatta för fukt och det kan även har varit ett önskemål att få ett klimatskyddat utrymme. Glasverandan kan finnas som både envånings- och flervåningsveranda.
Snickarglädjeverandor med lövsågerier blir vanligt vid mitten av 1800-talet i och med schweizerstilens intåg. Mönsterböcker innehållande ritningar på hus med rikt utsmyckade verandor spreds och blev moderna. Charles Emil Löfvenskiöld var en av tidens mest betydande arkitekter. Hans ritningar trycktes i enkla häften och såldes som tidskrifter. Ritningarna kunde sedan användas fritt för alla och envar. Ofta kopierade byggmästarna hela uppsättningar av hus eller delar som de glasade verandorna direkt ur böckerna. Verandorna fick därför en likartad utformning över hela landet.
Den byggnadsdel som gjorde en villa till en sommarvilla var framförallt verandan – en förmedlare mellan ute och inne. Det var det utrymme som gjorde det möjligt att vistas utomhus under skyddade former. I Stockholms skärgård uppfördes under sent 1800-tal många sommarvillor med rikt utformade glasverandor.
Skärmtaken och förstukvistarna försvann inte bara för att snickarglädjen bredde ut sig. De anpassade sig till rådande stilar och det finns skärmtak och förstukvistar i både fornnordisk stil och i jugendstil från tidigt 1900-tal. Efter sekelskiftet 1900 blev det också vanligt med envåniga, oftast inbyggda, verandor.
LS
