Arninge Nu gräver vi upp järnålderns hemligheter

Under september 2010 undersökte Stockholms läns museum tillsammans med Riksantikvarieämbetet, UV-Mitt ett gravfält i Arninge, Täby. Arbetet utfördes inför kommunens utbyggnad av Arninge-Ullnaområdet med bostäder och lokaler. Gravfältet som var registrerat som nr 63 i Täby socken var känt sedan tidigare.

Arningeområdet utgörs av ett tydligt järnålderslandskap med flera gravfält. Flera arkeologiska utgrävningar har utförts i området tidigare. Under 1980-talet undersöktes två vikingatida gravfält samt en boplats och ett gravfält från folkvandringstid/vendeltid. Vid en förundersökning som utfördes hösten 2009 upptäcktes att det inte bestod av tio gravar som man tidigare trott utan drygt tjugofem.

I samband med byggnationen av Arningeleden undersöktes en järnåldersgård strax söder om gravfältet. Gården daterades till romersk järnålder/folkvandringstid, alltså mellan år 0 och 550. Gravfältet som undersöktes i år visade sig höra samman med gården.

26 gravar
Av de 26 gravar som hittades i 2010 års undersökning var de flesta runda och uppbyggda av stenar och jord. Alla gravar utom två innehöll brända ben. Det vanligaste sättet att begrava under hela järnåldern var att kremera den döde och sedan samla ihop en del av de brända benen och lägga dem i en behållare av trä eller keramik. Ibland grävde man bara en liten grop och lade ned benen i. En del av de brända benen har också strötts ut runt omkring behållaren eller gropen. Ovanpå benen byggde man sedan en liten kulle av stenar och jord. Just i Arninge hade man lagt på tjocka sand- och gruslager på vissa gravar.

Två av gravarna var s.k. skelettgravar. Personerna i gravarna hade inte kremerats utan lagts ned hela. Det var endast i den ena som det faktiskt fanns lite ben kvar, en bit av lårbenet. Den andra var tom men eftersom den bestod av en grävd grop, lagom lång för en människa, vågar vi ändå säga att det var en grav.

Fynden
Bland de brända benen i gravarna hittade vi en del föremål. Vanligast var så kallade agraffer av brons, en slags konstruktion av hakar och hyskor som höll ihop ärmar och byxben. Agrafferna fästes i tyget med nitar. Ibland har de varit dekorerade med vackra knappar.

Ett annat ganska vanligt fynd var björnfalanger, d.v.s. den yttersta fingerleden från tassen på en björn. Att dessa ligger bland de brända benen beror på att den döde fått med sig ett björnskinn på kremeringsbålet. När man bereder en björnfäll lämnar man klorna och den yttersta delen på björnens ”finger” blir kvar. Björnfalanger är ganska vanligt i gravar från folkvandringstid.

Bildstensfragment
Redan andra veckan hittade vi en del av en bildsten mellan två gravar. Den är av röd sandsten och har ett tydligt inhugget mönster. På stenen finns en figur som vi inte riktigt lyckats klura ut vad det är… Kan det vara näbben på en fågel? Eller kanske bakdelen på en häst? Vi hittade ytterligare två bitar av röd sandsten mellan två andra gravar men de hade inga bilder. De var lika tjocka som bildstensfragmentet och hade en slät yta så vi antar att även dessa hört till en bildsten. De två bitarna passade dessutom ihop. Vi hade så klart hoppats på att fler bitar skulle dyka upp under grävningens gång men tyvärr, det blev bara tre.


Frågeställningar och rapportarbete
Nu jobbar vi vidare med rapportering och analyser. Här är några frågor som vi ska försöka besvara genom vår undersökning:

När anlades den första graven och när övergavs begravningsplatsen? Har man använt gravfältet under samma tid som gården som undersöktes 1997? Kan man se någon uppdelning inom gravfältet, t.ex. efter kön och ålder?

Vi är också intresserade av vilken roll de begravda kan ha haft i samhället. Status kan uttryckas genom gravarnas storlek och placering på gravfältet. Någon som lagts i en stor grav på den högsta punkten kan t.ex. ha haft högre status än någon som lagts i en liten, oansenlig grav i utkanten. Gravarnas utseende tillsammans med de gåvor de döda fått med sig kan berätta om hur människorna levde.