Kök och bad
Före 1900-talet fanns det inga kök och badrum i modern bemärkelse. Köket var ett rum som skiljde sig från andra rum endast genom att ha köksspis med vedeldad ugn. I övrigt bestod inredningen av lösa skåp och ett bord eller en arbetsbänk att ställa saker på. Maten förvarades i jordkällare och visthusbod.
En stor förändring skedde när järnspisen kom under senare delen av 1800-talet. Järnspisen höll värmen bättre, sotade mindre och sparade bränsle. Järnspisen murades in i den öppna eldstaden och vid flytt tog man den ibland med sig.
Toaletten var ett torrdass, och bada fick man göra i en badbalja på köksgolvet. Det är först runt sekelskiftet 1900 man kan börja tala om kök och hygienutrymmen och då främst i de villasamhällen som byggdes för de mer välbeställda. Vattentoalett och badrum blev standard i alla hem först på 1950-talet.
Med industrialismen introducerades också nya hushållsredskap. Folk i allmänhet började också få mera pengar att röra sig med och hade möjlighet att köpa nya köksredskap. Detta ledde till ett ökat behov av förvaringsutrymmen. Till den fasta köksinredningen i början på 1900-talet hörde vedlår, golvskåp samt skänk eller skänkskåp. Kökssnickerierna var hantverksmässigt utförda, byggda på platsen och således också anpassade efter kökets form. Skåpen hade dörrar med spegelfyllningar och vanligen träknoppar eller porslinsknoppar som handtag. Väggarna hade öppna hyllor, prydda med band, antingen virkade eller i papp.
Arbetsbänken var låg och klädd med zinkplåt, i mer påkostade hem fanns istället en marmorskiva. Bänken var försedd med diskho i zinkplåt eller av porslin och en kran för kallt vatten. Pärlspåntpanelen användes flitigt till väggar, tak och inbyggda skåp. Karaktäristiskt för tiden var rumshöga platsbyggda skänkskåp, öppna hyllor och serveringsgång. Brädgolven var vanligen täckta med en mönstrad linoleummatta.
Köket placerades ofta i husets norra del med ett skafferi i det yttersta hörnet, på så sätt tog man tillvara kylan. Serveringsrum var en självklarhet i lite större villor, ytan var ungefär hälften så stor som köket och fungerade som en sluss för slammer och matos. Järnspisarna var vanligtvis kaklade runt om med stora släta plattor. Vedspisen fick så smånigom konkurrens av gasugn och gasspis. Övergång från järnspis till gas och därefter till elspisar började på 1920-talet. I Djursholm som hade eget elverk påbörjades försök med elspisar redan vid mitten av 1910-talet.
Villastäderna i Stockholms län var tidiga med att installera badrum. Redan på 1890-talet var det självklart med badrum i Djursholm och Saltsjöbaden. I villastäder för arbetare var det däremot ovanligt. I de typritningar för egnahemsbyggnader, som Statens Byggnadsbyrå gav ut 1922 och 1923 kan man se standardhöjningen. I den första serien fanns klosettrum, i 1923 års typritningar var detta rum benämnt som WC. Dessutom hade de större hustyperna utrustats med badrum. Badkar från början av 1900-talet stod på fötter formade som lejontassar eller fågelklor, från 1910- och 20-talen blev utsmyckningen enklare. Tvättställen var som regel djupa med uppdragen bakkant och hade vanligen separat varm- och kallvattenkran. Kranar från den här tiden var enkelt konstruerade och utförda av gedigna material. Kommoder och andra typer av tvättmöbler hade vid sekelskiftet ofta skivor av marmor.
CA
