Konstruktion och material

Grund
Många villor anlades i starkt kuperad terräng i början av 1900-talet. Till dessa villor hör en hög grund av natursten. Vid sekelskiftet 1900 blev det också allt vanligare att man placerade husets matkällare under huset. I Sverige introducerades den höga naturstensgrunden av Carl Westman i Pressens villa och Villa Thulin i Saltsjöbaden. Murad stengrund innebär att grundmuren är uppbyggd av större och mindre huggna stenblock. Grunden är likadant uppbyggd i hela sin sträckning och fogarna är gjorda med kalkbruk. Murad stengrund är vanligast förekommande på större trähus. Den murade grunden kan vara putsad med bruk, vanligen kalkbruk. Från och med sekelskiftet 1900 introducerades också betongen som material i grunder.

Stomme
De äldre panelklädda trähusen hade normalt haft en stomme av timmer, men eftersom timmer var dyrt började man utnyttja en konstruktion av stående plank. Utvecklingen var en följd av sågverksindustrins framväxt under det senare 1800-talet. Vanligast förekommande i början av 1900-talet var plankväggar utan isolering, speciellt i villor. Tegel användes i mer exklusiva villor.

Material och färg utvändigt
Trä var det billigaste och också det vanligaste materialet för hus i Sverige i början av 1900-talet. Träpanel förespråkades i mönsterböcker. De flesta påkostade villorna var klädda med panel och var till en början tjärbruna, från 1900-talets första decennium var rödfärgen dock den vanligaste färgen på trävillor överlag. Gul oljefärg på yttervägg betraktades som herrskapsbetonad och var vanlig på trävillor i s k herrgårdsstil. Ljusa pastellfärger var allmänna i slutet av 1910-talet och vanliga under hela 1920-talet.

Ragnar Östberg framhöll färgens betydelse och skrev: ”Vi har inga visare rådgivare att följa i denna ömtåliga fråga än våra gamla träbyggnader och timmerhus. Färgen som rekommenderas är således grånad av ålder eller målad i falurödfärg.”

Plankstommen kunde också putsas (reveteras), men måste då utrustas med ett skikt av spräckpanel, diagonalribbor, vassmatta eller reveteringstegel för att putsen skulle kunna få fäste.
Revetering var ovanligt på den enklare småhusbebyggelsen i mellansverige. En blandning av olika material förekommer, som exempelvis reveterad bottenvåning och övervåning av timmer eller plank.

Vid sidan av långa fönsterband förekom tvåluftsfönster med tämligen tät spröjs. I början av 1900-talet hade de flesta villor ett eller flera burspråk. Detta gällde såväl arkitektritade villor som de allra enklaste och minsta byggmästarbyggda villorna. Taket täcktes i allmänhet av plåt, eller i mer påkostade villor av skiffer. Teglet lämpade sig bäst på hus med enkla takformer, utan komplicerade takfall och vinklar.

Material och färg invändigt
Vid sekelskiftet 1900 och fram till omkring 1920-talet blev oljemålad pärlspontpanel populär. Panelen användes såväl på snickerier som på tak och väggar.
Taken var annars pappspända eller vävspända, det senare alternativet ansågs tåligare. Höga bröstpaneler blev också brukligt runt sekelskiftet. Färgtyperna som användes för invändigt byggnadsmåleri var i huvudsak limfärg, kalkfärg och linoljefärg. Snickerier inomhus målades i början av 1900-talet i ljusa, gärna beigetonade kulörer men inte i rent vitt. Pärlspontpanelen kunde också målas i ljust grönt eller gult. Pigmenten som användes var jordpigment som ockror och umbror. Ekimiterande målning var vanligt från sent 1800-tal till runt 1900, då modet avlöstes av björkådringsmålning. Brädgolv, eller i de finare rummen mönsterlagt massivt parkettgolv var vanligt. En nymodighet var linoleummattan som kom på 1880-talet och snart blev populär i köken. Till en början lades den ofta löst vid arbetsbänkarna eller under bordet.

CA