Yngre stenålder (4200 - 1800 f Kr)

Tillgången på vilt och fisk varierade i landskapet under de olika årstiderna. Därför tvingades människorna att säsongsvis flytta mellan alternativa boplatser i inlandet och ute i kustbandet. Den rörliga livsföringen gjorde att de ofta hade kontakt med andra grupper. På så vis kunde nya idéer, tekniker och varor spridas långt.

Den hårda flintan var ett eftertraktat material som bara förekommer naturligt i Sydskandinavien och på Gotland. Den flinta som hittas i våra trakter har därför kommit hit genom stenåldersmänniskornas kontakter med andra stammar. Föremål i flinta gav i Mälardalen hög status som tecken på rikedom och långväga förbindelser. De praktfullaste statusföremålen under yngre stenåldern - stridsyxorna - tillverkades dock inte i flinta utan i andra utvalda stenmaterial.

Stenyxor och pilspetsar
En del av dessa vardags- och statusföremål offrades till högre makter medan andra lades i gravarna för att följa den döde till dödsriket. Förutom benrester brukar arkeologerna hitta gravgåvor i form av vackra praktföremål som slipade stenyxor, pilspetsar, smycken, dräktdetaljer och ibland någon lerkruka som kan ha innehållit mat eller dryck.

Mot slutet av stenåldern verkar människorna ha rotat sig på särskilda platser där de bodde längre perioder. De byggde då stabila hus med kraftiga trästolpar nedgrävda i marken. På sådana boplatser kan arkeologer ibland hitta stolphålen efter husen, dekorerade krukskärvor, bitar av kvarts och ibland flinta. I lerkrukorna förvarades bland annat mat, vilket visar på bosättning under en längre tid.