Nyare tid

Under Gustav Vasas regeringstid (1523-60) grundlades en stark kungamakt och en centraliserad byråkrati som blev viktiga förutsättningar för Sveriges utveckling till stormakt under 1600-talet. Först nu blev Stockholm i praktiken landets huvudstad och samtidigt permanent säte för kung och riksdag. För adelns del blev närhet till kungamakten viktig och under stormaktstiden anlades många gods i länet. Därmed hamnade större delen av befolkningen i beroendeställning till adelsmännen som arrendebönder eller dagsverkstorpare. De senare var skyldiga att årligen utan ersättning utföra ett antal arbetsdagar (dagsverken) på adelns gods vid sidan av arbetet på det egna torpet.

Utländska experter värvades
För att modernisera samhället värvades utländska specialister och yrkesfolk av olika slag. Krigsmakten leddes av utländska officerare och bestod i stor utsträckning av legoknektar, ofta tyskar eller skottar. Den växande statsförvaltningen krävde kompetent folk, som lockades till Sverige, liksom arkitekter och byggmästare till slottsbyggena. Gruvor och bruk anlades och moderniserades under ledning av erfarna utlänningar och ibland också med utländskt kapital. Utländska köpmän, hantverkare och vetenskapsmän inbjöds hit, allt för att hjälpa till att förvandla det efterblivna Sverige till en europeisk stormakt.

Stockholm växte kraftigt under 1600-talet och många praktfulla adelspalats uppfördes. Stadsbornas behov av olika produkter började alltmer påverka näringslivet i huvudstadens omgivningar, särskilt jordbrukets inriktning på mejerivaror till försäljning inne i staden.

Ryssar plundrade skärgården
Stormaktstidens slut slog hårt mot länet genom ryssarnas plundring och skövling av Stockholms skärgård 1719, sommaren efter Karl XII:s död.

Kungen och den gamla krigaradeln förlorade under den följande så kallade frihetstiden mycket av sin makt. Istället trädde en ämbetsmannaadeln och borgarklassen fram som tongivande politiska krafter. Genom merkantilismens idéer om självförsörjning kunde borgarklassen utveckla en lönande industriell verksamhet, så kallade manufakturer, där de lyxprodukter som inte kunde importeras tillverkades. Ett stort antal manufakturer uppstod i länet, av vilka huvuddelen lokaliserades till Stockholm. Under senare delen av 1700-talet blev många av dessa olönsamma och lades ned, vilket fick till följd att Stockholms utveckling stagnerade.