Botolf

Bonden Botolf levde på 1300-talet i Gottröra-trakten i Roslagen. Botolf skrev in sig i historieböckerna genom att vara en av de få i Norden som dömdes för kätteri. Botolf förnekade den kristna nattvarden och dömdes till döden.

Ordet ”kättare” kommer av det lågtyska ordet ketter som i sin tur kan komma från det grekiska ordet för ren, katharos. Vissa kristna sekter som stod i opposition till den etablerade kyrkan kallade sig själva för ”de rena”. Ett annat ord som teologer och kyrkomän använde om kättarna var ”heretiker”, hädare.
Kätteriet utbredde sig på 1100-talet i många länder i Central- och Sydeuropa. Kättarna förnekade kyrkans roll i frälsningen och ansåg att själen kunde befrias från kroppen, som var syndig, endast genom ett strängt och asketiskt liv. De kättare som strävade efter att nå detta tillstånd kallades för fullkomliga och levde som vandrande predikanter, medan majoriteten av deras anhängare i regel stannade kvar i sina yrken och inom kyrkan.

Blodiga korståg
Påven och hela den romersk-katolska kyrkan bekämpade kättarna med alla medel, till och med blodiga korståg. Ett sådant var de så kallade albigenserkrigen i Sydfrankrike, som slutade 1229. De tiggarordnar som uppstod under 1200-talet, dominikaner och franciskaner, var viktiga instrument för påven när kätteriet skulle slås ner.
Kättare bannlystes och deras egendom beslagtogs. Särskilda kyrkodomstolar upprättades, den så kallade inkvisitionen. För att framtvinga bekännelser godkände påven tortyr. Kätteri var också ett brott mot staten. De som ansågs skyldiga överlämnades till de världsliga myndigheterna vilket som regel innebar att de brändes levande på bål.

Protokoll finns kvar
Från Frankrike och Spanien finns noggranna inkvisitionsprotokoll bevarade, vilket gjort att historiker kunnat återskapa en bild av hur de irrläriga levde och tänkte och hur deras rörelse krossades. Det framgår att kätteriet kunde leva vidare i en del avlägsna bergstrakter tack vare stöd från oppositionella präster och biskopar.
En mycket läst framställning av detta är Emmanuel Le Roy Laduries bok Montaillou, en fransk by 1294–1324, som finns utgiven på svenska.

Syndare brännmärktes
Norden nåddes aldrig av detta slags breda, folkliga kättarrörelser. Men den kyrkliga beredskapen fanns: ärkebiskop Andreas Sunesson i Lund (omkring 1200) betecknade i en läroskrift alla som spred villoläror som medvetna bekämpare av sanningen och nåden och alltså skyldiga till synd mot den helige ande. I heliga Birgittas uppenbarelser (1300-talet) kallas en avfallen cisterciensermunk och en väpnare för kättare.
Också personer som inte lydde kyrkans bud kunde betecknas som kättare: Birgitta kallade kung Magnus Eriksson kättare eftersom han gick i kyrkan trots att han var bannlyst av påven.

Botolf mest känd
Någon storskalig inkvisition kom aldrig till stånd i Norden. Påven utsåg visserligen 1403 en inkvisitor, nämligen ledaren för franciskanerna i det karelska Viborg, Clemens Ragnvaldi, men någon domstol organiserades aldrig.
De kända exemplen på kätteri i Norden är sällsynta. Det mest bekanta är fallet med bonden Botolf från Ösby i Gottröra, som hade ifrågasatt kyrkans nattvardslära.
Att prästen vid altaret förvandlar brödet och vinet till Kristi kropp och blod är en central trossats. Mässoffret symboliserar Kristi död på korset. Principen hade funnits med sedan fornkyrkans tid och hade slagits fast på ett stort kyrkomöte i Rom 1215, just för att dra en skiljelinje mot andra synsätt som därefter sågs som kätterska.

Vägrade ta tillbaka
Botolf hade inte bara förnekat att Kristus kroppsligen kunde vara närvarande vid mässoffret utan också försökt argumentera mot detta med olika underfundiga argument. Han hade trots många uppmaningar vägrat att ta tillbaka sina uttalanden.
Kyrkoherden i Gottröra, magister Anders, hade tagit upp frågan med biskopen som uppenbarligen såg mycket allvarligt på saken. Botolf var inte vilken tölp som helst utan en självägande bonde mitt i rikets centrala delar. Här gällde det att gå grundligt till väga och statuera exempel.

Ärkebiskopen dömde
Vår enda källa till Botolfs kätteri är ett domstolsprotokoll från 1311, där också bakgrunden till historien ges. ”Fallet Botolf” hade utretts av en kommission ledd av Israel Erlandsson som var ledare för dominikanerkonventet i Sigtuna. Kommissionen hade förhört inte mindre än 13 sockenbor som alla uppgav att Botolf uttryckt kätterska åsikter. Den som dömde Botolf skyldig var sedan ärkebiskop Nils Kettilsson.
Vi vet inte varifrån Botolf fått sin inspiration till att utmana kyrkan och ingenting tyder på att han omgett sig med några sympatisörer eller anhängare.

Brändes på bål?
Många nattvardsgäster före Botolf måste ha tvivlat på förvandlingen av vinet till Kristi blod och oblaten till Kristi kropp utan att för den skull börja argumentera med prästen om saken. Botolf måste ha varit medveten om att hans trotsiga uppträdande skulle leda till hans säkra död.
Om Botolf avrättades vet vi inte säkert, men det anses mycket troligt. En forskare antar att han brändes på bål, en annan att han halshöggs.

Materialet kommer från utställningen ”Ett annat liv” som visades på Stockholms läns museum 2006-2016.