Innerdörrars utformning

Medeltid
Under medeltiden var bräddörren den vanliga dörrtypen.

1500-1600-tal
Fyllningsdörrarna började uppträda under 1500-talet. Fyllningarnas indelning visar på dörrarnas ålder.

De äldsta fyllningsdörrarna hade vanligen två lika stora fyllningar. Den vanligaste dörren under perioden hade fyra fyllningar och förekom i enklare sammanhang ända in på 1800-talet. Dessa äldsta dörrar hade vanligen utanpåliggande fyllningar som var kraftiga och hade en isolerande funktion.

I ordinära miljöer var dörrar med utanpåliggande fyllningar det normala. I påkostade byggnader användes dörrar med utanpåliggande fyllningar mot kalla utrymmen.

Dörrar med intarsia var mycket exklusiva och är representativa för stormaktstidens inredningar i slott och herrgårdar. Intarsiatekniken infördes under 1600-talets första hälft av snickare från Tyskland.

1700-talets mitt
Vid 1700-talets mitt började den liksidiga fyllningsdörren tillverkas. Fyllningarna försågs med ett upphöjt mittparti, en s k spegel.

Vanligast var dörren av s k halvfransk typ med tre fyllningar. Den s k rokokodörren kännetecknades av fyllningsindelningen där den översta fyllningen var störst, den understa näst störst och den mellersta minst. Influenserna kom från Frankrike och sättet att indela dörrarna i tre olika stora fyllningar kom att benämnas fransk indelning. Ofta utfördes den i en kombination av hel- och halvfranska fyllningar, där de övre och undre fyllningarna var helfranska och den mellersta halvfransk med en enklare profilering. De helfranska dörrarna sattes in i de finare rummen medan man i övriga rum vanligen satte in halvfranska dörrar.

I enklare miljöer dröjde det till slutet av 1700-talet innan dörrar med den franska indelningen togs i bruk. De utfördes då med utanpåliggande fyllningar eller enbart med halvfransk sammanfogning. Denna franska indelning var mycket vanlig och fanns kvar ända fram till mitten av 1800-talet.

Mot slutet av 1700-talet, under den gustavianska tiden, började pardörrar, som tidigare använts enbart som ytterdörrar, användas även inomhus. Detta gällde enbart högreståndsmiljöer. De placerades då oftast vid ytterväggarna i rumsfilerna, så att man fick fri sikt genom rummen. Dessa pardörrar utfördes på samma sätt som rokokodörrarna. Rumshöjden avgjorde om de utformades med tre eller fyra fyllningar per dörrhalva. Pardörren blev vanlig mot slutet av 1700-talet och användes under hela 1800-talet. I enklare miljöer blev pardörren dock vanlig först under 1800-talets senare del.

1800-tal

Dörrar med utanpåliggande fyllningar blev omoderna under första hälften av 1800-talet, även i enkla miljöer. Vid 1800-talets mitt började dörrar tillverkas hos snickerifabriker. Genom den maskinella tillverkningen blev dörrarna mer standardutformade än tidigare. Trefyllningsdörrarna tillverkades ännu vid denna tid men är något tunnare än tidigare. 

Mot 1800-talets slut hade dörrarna ofta flera fyllningar och djupare profilering. Tre- och femfyllningsdörrar var de vanligaste modellerna.

1900-tal
Dörrar med fem halvfranska fyllningar är karakteristiskt för sekelskiftet och de följande årtiondena.

Under 1920-talet förenklades dörrarna och man började ibland använda plywood i fyllningarna istället för träspeglar. Kvartsstavsprofiler hörde också till förenklingarna. Pardörrarna var ej längre vanliga och enkeldörrarna dominerade.

På 1930-talet blev fyllningsdörrarna omoderna och man föredrog släta ytor efter funktionalistiska ideal. I många bostäder spikade man ibland över de gamla fyllningsdörrarna med masonitskivor.

LS