Parkettgolv

Belägg för parkettgolv finns från 1500-talet men kan ha förekommit redan under medeltid. Under 1600-talet blev parkettgolv vanligare. De äldsta parkettgolven var lagda med breda golvbräder i stora mönster som fiskbensmönster eller i andra mer komplicerade mönster med användande av olika träslag. Denna typ av parkettgolv är ovanlig i äldre enklare trähus och förekommer i stort endast i högreståndsbebyggelse.
 
Under 1700-talets andra hälft lades ibland ekparkett, vanligen i rutmönster. Under det tidigaste 1800-talet lades ibland parkettgolv av furu i rutmönster men parkettgolvet kom ur mode efter en tid. Efter 1800-talets mitt blir det åter modernt. Parketten tillverkades då på snickerifabrik och levereras i färdiga rutor med olika geometriska mönster. De kunde vara mönstrade med stjärnor, romber eller rutor, ibland i olika träslag. Under senare delen av 1800-talet introducerades stavparketten, med små ekstavar som spikades på ett underlagsgolv av bräder.
 
Även parkett spikades i äldre tid med smidd spik, med synliga spikskallar. Under 1700-talet spred sig den s.k. skråspikning; med spik som gjordes osynliga genom att de slogs in i golvbrädernas kant. Metoden kom senare att bli allmän gällande. 
 
Parkettgolv lades vanligen på ett plant undergolv av enklare granbräder. På 1940-talet infördes metoden att lägga s k flytande golv, på en sandbädd lagd på betongbjälklaget. På sanden lade man sedan lösa träreglar på vilka lamellbrädorna fästes. Metoden användes framförallt i hyreshus.
 
Massiva parkettgolv har idag ersatts av framförallt lamellgolv och laminatgolv. Lamellgolvet som lanserades på 1930-talet utgörs av tunna stavar limmade på träfaner. Stavarnas faner är av olika träslag; oftast ek, bok eller ask. Lamellgolvet levereras färdigbehandlat och klart att lägga på plats. Faneren är ca 3 mm tjock och tål endast en eller två slipningar. Ytterligare en utveckling är laminatgolvet, ett tunt golv med avfotograferat trämönster i en plastlaminatskiva limmat på en träfiberskiva.

JPD