Sten- och tegelgolv

Stengolv har alltid varit dyra och förekom framförallt i representativa stenhus. Redan under medeltiden förekom tegel- och stengolv i kyrkliga byggnader och högreståndsbyggnader. Stengolven blev vanligare under 1600- och 1700-talen. Golven var oftast utförda med slipade stenplattor, vanligen av kalksten lagda i kalkbruk. Dessa stengolv förekom först i salar och finare rum men återfinns också i förstugor, trapphus och i matsalen som då kallades stensalen. 
 
Tegelgolv, ibland lagda i mönster, ristade i dekorativa mönster eller glaserade i brunt, grönt och gult förekommer under hela medeltiden. Murtegelgolv kan också återfinnas i magasins- och källarlokaler på stora gårdar och vid 1800-talets slut blev sådana golv vanliga som brandgolv på vindarna i större stenhus. Tegelplattor, det vi idag kallar terrakottaplattor, kan också återfinnas i kök och hallar på slott och herrgårdar fram till 1800-talets mitt.
 
Kalksten var fram till 1800-talets slut det dominerande stenmaterialet. Under sent 1800-tal börjar man importera marmor och andra stenarter. Ofta lades stenplattor ofta på diagonalen med möns-terläggningar som blandade stensorter. Under 1900-talets första årtionden blev användningen av den gröna kolmårdsmarmorn utbredd.

JPD