Plank och brädgolv

Det obehandlade brädgolvet, skurgolvet, var det vanliga ända in på 1900-talet. 
 
Golvbrädor tillverkades av både golv av gran och fur. Som byggvirke fälldes förr kraftiga gamla träd; golvbrädorna var därför breda, upptill 30-50 cm, och ca 4-5 cm tjocka. 
 
Golvbrädorna lades vanligen med kärnsidan uppåt, vilande på ett golvbjälklag. Bjälkarnas rikt-ning avgjorde golvbrädornas läge, tvärs om de bärande bjälkarna. Fram till ca 1850 följde golv-brädorna stockens form; de var bredare vid roten och smalare mot toppen. I enklare byggnader lades därför brädorna växelvis åt var sitt håll och bildade s.k. kilsågade golv. I de enklaste golven fogades brädorna med hjälp av dymlingar (pluggar) eller järndymlingar. I bättre rum eller hus fick brädorna samma bred och senare även spontning på hela längden. Inledningsvis spåntades golvbrädorna med hjälp av lösa lister, s k lös fjäder, som fälldes i kantspår (not). Med införandet av maskinella lösningar följde fast fjäder på ena sidkanten och not på i den andra. 
 
Äldre handhyvlade golv spikades glest med smidd spik. Spikskallarna lämnades synliga och bil-dade dekorativa rader över golvbrädorna. I äldre hus är det oftast långt mellan golvbjälkarna och man spikade därför på varje bjälke. I yngre byggnader ligger bjälkarna tätare vilket innebär att man bara spikar på varannan bjälke om spikarna skall vara synliga. Med de maskinhyvlade gol-ven följde en dold snedspikning i sponten, s.k. skråspikning.
 
Finare golv försågs med brädor som bildade en fris runt rummet och eldstäderna. I rummens hörn lades brädorna med förskjutna eller gerade fogar. Friser kring brädgolvet kunde också utföras i sten. Friser förekommer framförallt i påkostade byggnader. På 1700-talet kom också modet att måla golv; oftast med stenimiterande färger och mönster. 
 
Omkring 1800-talets mitt övergick man vanligen till maskinsågat virke. Golvbrädorna blev sma-lare, ca 18-20cm, jämnbreda och tunnare. De spontades maskinellt, vanligen med fast spont. Un-der perioden blir också försänkta spikskallar allt vanligare och smalare brädgolv spikades dolt i sponten. Mot 1800-talets slut blev brädorna ännu smalare, ca 12-14 cm. Vid samma tid introdu-cerades heltäckande mattor och som underlag lades ett golv av smala brädor av ofta lägre kvalité än ett synligt golv.

JPD