Kalkfärg

I äldre tid var kalkfärg den vanliga färgtypen för putsade ytor, både in- och utvändigt. Under 1800-talet blev den mindre vanlig vid interiört måleri, men återkom mellan 1930 och 1950. Under århundraden har man också använt kalkfärg eller kalkblandad limfärg på trä och andra underlag.

Målarkalken framställs ur kalksten, som förekommer naturligt på många ställen i Sverige t.ex. i Skåne, på Gotland och i Sörmland.

Bindemedlet i kalkfärg utgörs av kalciumhydroxid, Ca (OH)2 som vid torkningen karboniseras till kalciumkarbonat, CaCO3. Lösningsmedlet är vatten. Kalk trivs inte ihop med alla typer av färgpigment utan lämpar sig bäst tillsammans med s.k. jordfärger, t.ex. ockra och umbra. Traditionellt sett är det de gula och rödaktiga samt gråa och vita färgerna som har dominerat. Barockens röda fasader avlöstes under 1700-talet av ljust gula och ljust gråa fasader. Under 1800-talet blev det vanligt att färga kalklösningen med järnvitriol, vilket gav en varm orangegul färg åt fasaderna.

Efter flera årtiondens experimenterande med den putsade ytan och färgskiktet har man återigen börjat återgå till kalkfärg, åtminstone på kulturhistoriskt värdefulla byggnader.

Kalkfärg på vanligt kalkputsbruk kan andas och transportera fukt, är enkel och billig att tillreda, tål underhåll och lagning. Vidare blir resultatet vackert och naturligt och åldras vackert och naturligt.

Problemet med moderna färger på putsade hus är att de är alltför täta och därför inte tillåter fuktvandring. Det kan leda till avspjälkning av både färg och puts. Vidare är de svåra att underhålla, kräver ofta total omputsning. En cementyta däremot bör inte avfärgas med kalkfärg då ytan är för hård, kalkfärgen rinner av.

Ibland har tillsatser blandats i kalkfärgen, t.ex. latex. Tillsatserna hämmar karbonatiseringen och innebär egentligen en övergång till limfärgs- eller emulsionsfärgsteknik där kalken endast utgör pigment.

KL