Moderna färger
Under1900-talets andra hälft blev det vanligt att man målade husen med plastfärger såsom akrylat- eller latexfärg. Färgen visade sig vara för tät, tillät ingen fuktvandring vilket ledde till att väggarna bakom färgen ruttnade. På 1960-talet utvecklades den syntetiska alkydoljefärgen, färgindustrins ersättare för linoljefärgen. Alkydoljefärgen är tjockare än linoljefärgen, kräver mer underhåll då den inte går att måla i lika många lager. Istället för att fortsätta använda linoljefärg började man på 1970-talet ersätta hyvlade foder och vindskivor med ohyvlade för att få plastfärgen att fästa bättre.
Den moderna färgindustrin växer ständigt, många målare och måleributiker arbetar inte alls med traditionella färger. I en del affärer rekommenderas villrådiga kunder att köpa moderna färger istället för traditionella. Färghandlarna framhåller fördelar hos de moderna färgerna såsom kortare torktid. Andra argument kan vara att de är mer lättarbetade därför att de kräver färre strykningar samt ibland är vattenspädbara. Enligt Caj Fredriksson, Kurt Fredrikssons måleri, är den främsta anledningen till att färghandlarna förordar moderna färger att de saknar ett brytsystem som fungerar på linoljefärger.
Den rena oljefärgen ersätts alltmer av färger tillsatta med plastbindemedel, t.ex. alkydfärger eller helt baserade på plaster t.ex. akrylfärger. Plasterna bildar sega och täta hinnor som inte tillåter fuktvandring eller tränger in i det underliggande materialet. På porösa och sugande underlag såsom trä och kalkbruk blir färgerna för täta och flagar lätt.
När plastfärgsytan har fått skador och släpper in fukt blir fukten kvar bakom och underlaget kan ruttna. Det är också svårt att underhålla ytor som är målade med moderna färger i tjocka lager.
Särskilt för äldre virke som behöver den armering som den djupt inträngande linoljan ger är plastfärg olämpligt.
Alkyden är en fettsyreester framställd på syntetisk väg. Alkyden är mycket trögflytande och kräver därför att bindemedlet löses i en stor andel lösningsmedel vilket i sin tur medför att färgerna är hälsofarliga. En fet alkyd (mer än 60% olja) bildar en seg och mjuk färgfilm medan en mager alkyd är hårdare och sprödare. Alkyden torkar främst genom att lösningsmedlet avdunstar och därefter genom att molekylerna binds samman under syreupptagning från luften. I allmänhet har alkyden sämre inträngningsförmåga än linoljefärg.
De moderna färgtyperna har nästan helt slagit ut de mer traditionella färgerna vilket har medfört att många äldre trähus är målade med latex- eller alkydfärger. Om man har ett äldre trähus och vill att det ska åldras vackert och stå kvar i många generationer bör det målas med traditionella färgtyper. Moderna och traditionella färger är dock oftast inte förenliga och därför måste den moderna färgen avlägsnas innan trähuset kan målas om med en traditionell färgtyp.
Bindemedlet i latexfärgerna består av mikroskopiska små plastkulor som fritt svävar omkring i vatten (dispersion). Som bindemedel används i huvudsak Polyvinylacetat (PVAC), Polyakrylat (eller akryl) och Styrenakrylat. Färgen får olika egenskaper beroende på vilket bindemedel som används. Förutom pigment, bindemedel och vatten innehåller latexfärgerna även ett stort antal tillsatsämnen som är nödvändiga för att materialet ska kunna användas till målning. Latexfärgerna torkar genom att vattnet avdunstar. Plastkulorna klibbar då ihop till en sammanhängande film som utgör det torkade färgskiktet. Detta gör att att en latexfärg inte kan tränga in i underlaget vilket kan medföra att färgen släpper om det kommer in vatten mellan färgskiktet och det underliggande materialet. Latexfärgerna är även termo-plastiska, d v s de mjuknar vid höga temperaturer och blir hårda och spröda vid låga temperaturer.
KL