Plåttak - material och konstruktion

Det finns många olika typer av plåt. Förutom järn- eller stålplåt förekommer även koppar-, bly- och zinkplåt.

Vid sekelskiftet 1900 började man använda galvad stålplåt. Plåt av titanzink används idag på mer exklusiva byggnader och lämnas ofta omålad. Efter några år mattas den blanka ytan ner. Plåt av titanzink måste värmas när den bearbetas.

Plåtformat
Före plåtvalsningens introduktion i början av 1800-talet var plåtformaten små. Plåtarna smiddes för hand och var vanligen 45 x 59 cm, med en tjocklek på 1 mm. Större plåtformat introducerades i samband med de nya metoderna. Det större formatet, 60 x 120 cm, trängde därefter undan det mindre formatet och blev från början av 1900-talet helt dominerande. Plåttjocklekarna har varierat under olika tider men metoderna att valsa plåten möjliggjorde tunnare plåtar. Vid början av 1900-talet var 0,7 mm en vanlig plåttjocklek.

Det nya större plåtformatet med färre skarvar och den nya tillverkningen med tunnplåtsvalsning gjorde att materialet blev billigare, vilket ledde till en ökad användning av plåt under 1900-talet.

Under 1900-talets senare del har prefabricerad bandplåt introducerats på marknaden. Bandplåten är tunnare än traditionell plåt vilket även gör att plåten har en kortare livslängd. Bandplåt rullas ut vertikalt varefter den falsas samman. De tvärgående falsarna försvinner därmed. Om takets form är komplicerad så krävs det ändå att bandplåten klipps ner till mindre bitar. Många väljer bandplåtsläggning för att den är billigare än skivplåtsläggning. Vid skivtäckning används normalt bandplåt som klipps ner till lagom stora skivor. Detta kan vara ett problem eftersom standardbandplåt inte är 60 cm bred.

På äldre byggnader är det viktigt för helhetsintrycket att man inte frångår äldre plåtformat. Plåtformat och läggningsteknik utgör en viktig del av husets karaktär som bidrar till möjligheten att avläsa en byggnads ålder.

Utförande
Plåten lades regelmässigt med horisontella skarvar så sent som på 1920-talet (gäller inte kopparplåt där det är vanligt med förskjutna hakskarvar även på flera hundra år gamla anläggningar). Plåtarna falsades samman horisontellt med hakfals och vertikalt med enkla ståndfalsar. Därefter övergick man till att lägga plåtarna växelvis förskjutna en halv plåtlängd, sammanfogade med dubbla ståndfalsar. Tekniken att dubbelfalsa omöjliggör det äldre schackrutiga läggningsmönstret. Falsarna blir så tjocka att hakfals och ståndfals inte kan mötas på samma ställe, utan plåtarna måste förskjutas i förhållande till varandra.

I äldre tid fäste man ofta plåten i underlaget med spik. Sedan 1800-talet fäster man plåtarna med klamrar som spikas fast i underlaget. På så vis slipper man spika i läggplåten.

Falsning har varit den vanliga metoden för hopfästning av järnplåtar sedan slutet av 1700-talet. Den vanliga falsbredden på 1800-talet var knappt 4 cm. Höjdmåttet på ståndfalsarna varierade mellan tre och fem cm under 1700- och 1800-talet. Plåtslagarna försökte ibland överträffa varandra i att klara falsningen med så låga falshöjder som möjligt. Följden blev att omslaget ibland hamnade så nära plåtytan att vatten leddes in i falsen.

Maskiner
Idag görs många av plåtslagarens moment maskinellt. Den s k falsuppdragaren sparar mycket tid och  kraft.

Verktyg
Plåtslagarens verktyg har inte förändrats nämnvärt under århundraden. Klubban tillverkas nu i plast, istället för som förr, i bok.

Plåttakets konstruktion
Det vanligaste underlaget för plåttak i Sverige är brädfodring eller läkt.
Dagens spontade bräder är relativt sentida som underlag för plåttak. Förr lades ofta bräderna/läkten ganska glest för att minska risken för kondensskador. Underlagspapp gör det omöjligt att se var man spikar klamrarna vilket kräver en tätt spontad brädfodring.



Det är vanligt att lägga korrugerad plåt på ett gammalt spåntak. Vanligen läktas först spåntaket. Korrugerad plåt spikas nästan alltid på läkt i enklare sammanhang.

KL