Spåntak

Taktäckning med spån har lång tradition i Sverige. Man skiljer på kyrkspån och stickspån.  Kyrkspån har funnits åtminstone sedan tidig medeltid. Stickspån blev allmänt på landsbygden i mitten av 1800-talet, i samband med att spik började framställas industriellt och till 1950-talet.

Kyrkspån
Det är nästan bara kyrkor och herrgårdar som har varit täckta med kyrkspån. I dag är det främst kyrkor. Spånen är kraftiga, kilformade av furu eller gran, någon gång ek, ca 2,5 cm i den tjockaste delen. Virket skall vara rakvuxet och kvistfritt. Förr spjälkades spånen för hand och täljdes till rätt form. Idag tillverkas de maskinellt med en sågad och en spjälkad yta. Den spjälkade ytan skall vändas uppåt.

Tak av kyrkspån skall regelbundet tjäras. Förr blandades ibland falurödfärg eller kimröks pigment i tjäran.

Stickspån
Jordreformernas genomförande i landet under 1800-talet, då många nya byggnader uppfördes, medverkade till den stora spridningen av stickspån. Stickspånen var lätta och billiga och passade därmed bra till lantbrukets stora byggnader. Stickspån har också använts som undertak till tegel- eller betongpannor.

Stickspån har många olika benämningar, t ex takstickor, spiller eller pärt. De är tunna, 3-7 mm tjocka. Längden varierar mellan 40-60 cm.

Spånen kan vara späntade, hyvlade eller sågade och man har använt virke av gran, furu eller asp. Virket skall vara rakvuxet och kvistfritt.

Underlaget skall vara väl luftat och huset bör inte ha uppvärmd vind.

Ofta var spåntaket obehandlat men ibland var det behandlat med järnvitriol, struket med falurödfärg eller med tjära för impregneringens skull.

KL