Takvinkel

I norra och mellersta Sverige har den äldre bebyggelsen ofta relativt flacka takfall, medan de vanligtvis är brantare i södra Sverige. Variationerna beror dels på lokal tradition, dels på att taklutningarna anpassades till det material som trakten hade tillgång till. Torv kräver relativt flacka tak, den är tung och kan inte ligga för brant, då hasar den ned. Vedtak är lättare och kan med fördel göras brantare. Halm- och vasstaken kräver en ordentlig lutning – de är lätta men känsliga för genomvätning.

Tegeltaken är mer anpassningsbara. De klarar både torvtakets lutning och de branta halmtakens, även om alltför flackt och alltför brant är olämpligt. En taklutning som understiger 20 procent bör man undvika. Papptak och plåttak tillåter de flackaste taklutningarna. Empirtidens flacka tak möjliggjordes genom plåt som täckning. Emellanåt samsas flera material på ett och samma tak. 1700-talets brutna tak försågs ofta med tegel på det brantare nedre fallet och med plåt på det övre flackare.

Taklutningen är något av de mest karakteristiska på en byggnad. Förändrar man den, förändrar man samtidigt hela byggnadens uttryck.

Takets form kunde också berätta om ägarens sociala status. Mot slutet av 1600-talet och 1700-talet kunde man till exempel se på takformen i vilka hus det bodde högreståndspersoner – säteritak är ett sådant exempel. Förbehållet sätesgårdarna och adeln.

LvLW