Stockholm grundas

Stockholm omtalas för första gången i brev från 1252 som utfärdats av Birger jarl, vilken också anses vara stadens grundläggare. Arkeologiska undersökningar visar att platsen redan under 1000-talet varit befäst med pålspärrar (rader av nedslagna pålar i vattnet) i Norrström och från slutet av 1100-talet med ett torn på Stadsholmen. Detta blev senare det centrala tornet Tre kronor i Stockholms gamla slott.

Efter grundläggningen växte Stockholm snabbt och var redan i slutet av 1200-talet landets största stad. Tillväxten gynnades av kungamakten, som såg fördelarna i stadens strategiska läge mitt i riket ur både militär och handelspolitisk synpunkt. Följaktligen byggdes också Stockholms slott ut till landets starkaste befästning, och blev i det närmaste ointagligt. Det medeltida Stockholm var också en av landets få städer som försågs med stadsmurar.

Stockholm huvudstad
Huvudstad, i meningen administrativt centrum för landet, blev Stockholm först under 1600-talet. Fram till dess förde kungen och hovet en kringflyttande tillvaro mellan olika kungsgårdar och borgar i landets viktigaste bygder. Bland dessa var Stockholm den främsta platsen för kungens maktutövning.

Vid denna tid utgjordes Stockholms befolkning av människor med vitt skilda bakgrund. En stor del var köpmän, som tillhörde borgarskapet, och hantverkare. Den övervägande majoriteten utgjordes dock av gesäller, lärlingar, drängar och pigor, tiggare och lösdrivare. Utöver dessa tillkom stadens gäster, dvs övervintrande utländska köpmän. Det tyska inflytandet var från början stort. Många rika tyska köpmän etablerade sig i Stockholm och fick snart en dominerande roll i stadens styrande råd. Under loppet av 1400-talet minskade dock tyskarnas politiska inflytande och de blev allt mer försvenskade. Vid medeltidens slut hade Stockholm uppnått ett invånarantal på mellan 6000 och 7000. Bostadshusen var till skillnad mot övriga svenska städer, med undantag för Visby, i regel uppförda i sten eller tegel medan ekonomibyggnaderna oftast var i trä.

Järnexport och saltimport
Hantverket var främst inriktat på den lokala marknaden, dvs stockholmarnas egna och de omgivande bygdernas behov. Under senmedeltiden dominerades handeln av export av koppar och järn från Bergslagen samt spannmål, smör, talg, tran, hudar och skinn från bygderna kring Mälaren och Bottenviken. Importen bestod främst av salt, humle och kläde.