Pest och krig

Vid mitten av 1300-talet bröts den snabba befolkningsökning som pågått ända sedan vikingatiden. Digerdöden och andra pestepidemier som följde i digerdödens spår gjorde att befolkningen minskade kraftigt, på vissa håll med hälften eller mer, och att många gårdar lämnades öde. Arbetskraft blev en bristvara och godsherrarna fick konkurrera om arrendebönderna, vilket medförde att dessa kunde kräva och få sänkta jordräntor och därmed förbättrade livsvillkor.

En annan följd av krisen blev att många av herremännen inte längre hade resurser att upprätthålla sina militära plikter. Därmed sjönk de ned från adeln till bondeståndet. Andra mer kapitalstarka stormannasläkter kunde istället sko sig på situationen och billigt köpa upp mängder av gårdar och därmed skapa enorma godskomplex.

Bönderna gör uppror
Senmedeltiden präglades också av konflikter inom Kalmarunionen när Sverige från tid till annan försökte dra sig undan dansk dominans. I detta sammanhang framträdde bondeståndet som en stark maktfaktor, särskilt genom sina militära insatser som till exempel under Engelbrektsupproret. Samtidigt började de mäktigaste stormannasläkterna odla en svensk nationalism som kom att lägga grunden för den starka stat som Gustav Vasa började bygga under sin regeringstid.

Stridigheterna mellan Sveriges riksföreståndare och de danska unionskungarna under senare hälften av 1400-talet och början av 1500-talet koncentrerades till det strategiskt viktiga Stockholm. Kända händelser i detta sammanhang är slagen vid Brännkyrka och Brunkeberg 1471, där Sten Sture d.ä. avgick med segern, och Stockholms blodbad 1520, då unionskungen Kristian II lät halshugga en betydande del av den svenska högadeln.