1700-tal

Karl XII:s krig, pest och nödår 1710-20, var orsaker som tillsammans bidrog till att befolkningen inte hade möjlighet att ägna sig åt utsmyckning.
 
Därefter växte sakta välståndet och en större grupp människor i samhället hade råd att dekorera sina hus, däribland de självägande bönderna. Det folkliga dekorationsmåleriet blomstrade främst under perioden 1750-1850.
 
Färgtyper
Under 1700-talet slog linoljefärgen igenom ordentligt. Färgen gjordes tunnare och magrare än idag och ytan blev ganska matt. Jämsides med linoljefärgen användes limfärg, äggoljetempera och färger med andra organiska bindemedel. Limfärg användes till invändig målning av väggar, snickerier och tak samt till dekorationsmålning. Kalkfärg användes endast för fasadmålning och vitkalkning av väggar och tak, men nästan aldrig för dekorationer, till skillnad från medeltiden.
 
Pigment
I de flesta miljöer var det jord- och sotpigment som användes. De vanligaste kulörerna under 1700-talet var guldockra, engelskt rött och grått. Endast blåa färger var omöjliga att tillverka av vad den svenska naturen kunde erbjuda. Nya färgpigment upptäcktes och framställdes till följd av kemins utveckling. Den första och mest betydelsefulla upptäckten var berlinerblått, även kallat pariserblått eller preussiskt blått. Pigmentet som är intensivt mörkblått upptäcktes 1704 och slog igenom omkring 1750, speciellt i det folkliga måleriet. Från Centralasien importerades ultramarinblått pigment från stenen Lapis lazuli. Pigmentet var mycket dyrt vilket gjorde att spridningen blev begränsad.
 
Gästrikemålaren Hans Wikström mutade in ett område vid Dalälven där han funnit ockra och umbra. Andra färgämnen tillverkades av exempelvis björklöv, som gav en gul eller ljusgrön färg, färsk rågbrodd, som gav grönt samt mossor, bark och lavar. Som svart användes kimrök, sot från kakelugnarna, eller slammat träkol. De vita pigment som användes var blyvitt och till limfärg krita.
 
Utsmyckning och teknik
Under 1700-talet skapades för första gången de ekonomiska förutsättningarna för ett mer utbrett folkligt måleri, allmogemåleriet. Allt fler bönder började smycka sina hem med väggmålningar och det växte fram ett utbrett folkligt bonads-, möbel- och inredningsmåleri som hade sin blomstringstid ca 1750-1850. 
 
Stänkmålning var den enklaste och vanligaste väggdekoren under 1700-talet och förekom både hos allmogen och i mera ståndsmässiga miljöer såsom herrgårdar. Som underlag förekommer både lerklining, väggpapp eller vanlig brädvägg. 
Imitationsmåleriet började förekomma under 1700-talet men blev vanligt först under 1800-talet.
I mer burgna hem dekorerades salar och kammare med väggmålningar som ofta utfördes på vävspända väggar.

KL