Medeltid, 1500- och 1600-tal

Under medeltiden var det i första hand kyrkorna som utsmyckades med måleri. I kyrkorna var färgprakten stor. Fönstren hade glasmålningar, väggar  och tak pryddes av målade bilder och dekorativt måleri. Kyrkorummen dekorerades med kalkfärg i s k seccoteknik (målning på torr puts).
 
Efter reformationen på 1500-talet var det slottsbyggen och andra högreståndsmiljöer som blev föremål för interiör utsmyckning av landets målare. Alla andra miljöer både i städerna och på landet var fortfarande i stort sett omålade.
 
En viktig nyhet under 1500-talet var att husen försågs med skorstenar vilket invändigt gjorde dem rök- och sotfria. Därmed blev det vanligare att utsmycka husen invändigt, dock inte hos bönderna, vilka istället smyckade timmerväggarna med textilier vid högtider.
 
Mot slutet av 1500-talet blev det vanligare med fasta väggmålningar även hos bönderna. Motiven målades direkt på väggarna och imiterade bl a tygdraperier och  träpaneler. På puts målade man med kalkfärg och på trä med limfärg, äggtempera eller äggoljetempera. Även trä kunde målas med kalkfärg. Stuckaturen målades med limfärg. Färgpigmentent var mestadels inhemska s k jordpigment men en del pigment importerades från andra länder.
 
I Europa strävade man i renässansarkitekturen efter att använda och kombinera vackra naturmaterial i inredningarna. I Sverige hade man oftast inte råd med sådant överdåd, utan fick nöja sig med att imitera dyrbara träslag och marmor. Konsten att marmorera och ådringsmåla spred sig och utvecklades från att från början ha varit rent imiterande till att bli fri från imitationens krav på naturtrogenhet.
 
På 1600-talet, under stormaktstiden, var det främst adelns och borgerskapets statusbyggnader som erbjöd arbete åt målare. 
 
Målarens uppgift var att dekorera tak, snickerier och spisar. Annars var det liksom tidigare, främst lösa textilier som smyckade husen. Väggar, bord, andra möbler och ibland även golv täcktes med ”tapeter”. Det var då fråga om bemålad textil väv, men ibland gyllenläder. 
 
Adelns "byggnadsfeber"  fick dock ett häftigt slut år 1680 i och med Karl XI:s reduktion. Stora delar av adelns rikedomar drogs in till staten och man fick svårt att avlöna målarna. Arbete för målarna fanns då hos köpmän, brukspatroner och i kyrkorna.
 
Material och teknik
Man målade med äggtempera, äggoljetempera eller limfärg. De pigment som användes var främst s k jordpigment. Mot slutet av 1500-talet började temperan och limfärgen på den fasta snickeriinredningen ersättas med den dyrare linoljefärgen. Detta fick stora konsekvenser för dekorationsmåleriet. Oljefärgens långa torktid gjorde det lättare att arbeta med skuggverkningar. S k grisaillemålning som ersättning för stuckaturarbeten blev mycket vanligt både i tak och på snickerier. Grisaille är en teknik som användes för att skapa djup i en slät yta. Ofta har tekniken använts för att imitera stuck.

KL