Oljefärg

Från och med 1700-talet till 1950-talet utgjorde linoljefärgen den vanligaste färgen för målning av snickerier. Därefter utvecklades andra typer av färger. Alkydoljefärg är en färg som blev vanlig till målning av t e x snickerier. För äldre snickerier är den traditionella linoljefärgen fortfarande det bästa materialet ur kulturhistorisk synvinkel.

I dag finns flera tillverkare av ren linoljefärg. I en del linoljefärger finns alkydolja. Om man vill ha en ren linoljefärg, är det viktigt att först läsa innehållsförteckningen.

Den rena linoljefärgen saluförs inte hos alla färghandlare. En del färghandlare kan tala länge om linoljefärgens nackdelar såsom lång torktid och att det krävs flera strykningar.
Visst kan det vara lättare att måla med en modern alkydoljefärg, men till en äldre byggnad brukar man inom kulturmiljövården förespråka linoljefärg.


Skillnaden mellan kall- och varmpressad linolja ligger i att pressningen sker med tillsats av värme eller utan värme. Vid varmpressning utvinns mer av linfröets olja, men vid kallpressning blir oljan renare.

Efter pressningen kan oljan värmas, vilket gör att oljans molekyler sammanlänkas till längre molekylkedjor. Metalloxider tillsätts ofta under uppvärmningen, vilket gör att oljan torkar fortare.

Rå linolja torkar sakta, varför den mest används för utvändigt måleri och oftast blandas med kokt linolja. Rå linolja har en del bra egenskaper. Den är starkare och har bättre inträngningsförmåga än kokt linolja. Kokt linolja kallades förr fernissa.

KL