Bodar och magasin

Bodar och magasin var förr gårdarnas skattkammare. Där förvarades säd, livsmedel och andra varor som var viktiga för uppehället. I ett samhälle baserat på självhushåll där större delen av ersättningar och skatter betalades i natura var bodarnas och magasinens egenskaper av stor betydelse. Det fanns även bodar för textilier och redskap.

Bodar och magasin uppfördes som fristående byggnader, alltid i närheten av boningshuset, vanligen inom mangården. I kustområdena samt i skärgården var bodarna ett karakteristiskt inslag i miljön. De var avsedda för fisket och därtill hörande redskap, jakt samt tillfällig vistelse.

Bodarna vid gårdarna uppfördes oftast i två våningar. Bottenvåningen användes gärna som visthusbod eller redskapsbod och i övervåningen förvarades säden.

Den vanligaste typen är den enkla fyrknutsboden med timrade, helt raka väggar, med dörren placerad på gaveln. Dubbelboden är en sexknutsbyggnad med två separata förvaringsutrymmen med ingångsdörrarna placerade nära varandra på ena långsidan. De är rektangulära och i regel större än enkelbodarna.

Större bodar och magasin byggdes omsorgsfullt av timmer och de utgör idag oftast de äldsta bevarade träbyggnaderna på gårdarna.

Bodarna byggdes på hörnstenar och somliga förhöjdes med stolpar, s k stolpbodar. Stolpkonstruktionen skyddade mot fukt och höll smådjuren borta. De äldsta bodtyperna saknade i regel panel och var omålade. I efterhand har de timrade byggnaderna fodrats med locklist panel och/eller rödfärgats.

Under 1800-talet blev stora fristående sädesmagasin vanliga, i synnerhet på större gårdar och herrgårdar. De var vanligen uppställda högt över marken på stenstolpar och försedda med rader av små fönsteröppningar med träluckor. De var vanligen inspirerade av Löfvenskiölds mönsterböcker och bar inte så sällan utsmyckande foder och listverk. Det förekom ibland även magasinsbyggnader murade av natursten, tegel eller slaggsten.

Med effektiviseringen av jordbruket tilltog produktionen av spannmål. De traditionella magasinsbyggnaderna förlorade sin funktion. I den moderna spannmålshanteringen gällde det att först och främst torka spannmålen inför vidare leveranser till kvarnen eller till silos vid hamnen eller järnvägsstationen. Därmed krävdes endast en tillfällig förvaring av spannmålen.

Idag förvaras den färdigtröskade spannmålen oftast i silos eller speciella magasinsbyggnader utrustade med mekaniska system för torkning, hantering, lagring och foderframställning. Dagens höga spannmålstorkar är anslående byggnader som kan utgöra ett dominerande blickfång i gårdsmiljön och i landskapet.

LS