Smedjor och sågar

I självhushållets ekonomi ingick tillverkning och reparationer av järnredskap, beslag till gårdens byggnader och hästskor.

Innan skiftesreformen på 1800-talet fanns oftast gemensamma bysmedjor. Med utflyttning av gårdarna följde tillkomsten av gårdssmedjor.

Det centrala i smedjan är härden, d v s ässjan, blåsbälgen och städet och de verktyg som användes.

I Stockholms län är många av de äldre smedjorna timrade små byggnader medan de yngre smedjorna är regelverkskonstruktioner klädda med panel. Byggnaderna hade små fönster då för mycket dagsljus försvårade arbetet med att följa de olika nyanser som framträder i järnet vid härdningen.

Byggnaden placerades på behörigt avstånd till övrig bebyggelse beroende på brandrisken. Numera har smedjorna spelat ut sin roll och ersätts i det moderna jordbruket av maskinverkstäder (Kersti Lilja).

Sågar
Länge höggs och sågades timmer till husbyggen med handverktyg. Med hjälp av vattenkraft introducerades så småningom mekaniska sågar. Dessa var beroende av anslutning till en
damm eller ett vattenflöde. Inom länet har därför vattendrivna sågar haft en begränsad spridning.

Vid industrialismens insteg vid 1800-talets mitt kom de ångdrivna sågar som sedan elektrifierades.

De äldre sågarna var s.k. ramsågar med enkelt blad. Därefter följde flerbladiga ramar och så småningom tunnare och effektivare blad. Cirkelsågen introducerades sent liksom hyveln och de drevs ibland med vattenkraft, dock vanligen med ångkraft och sedan med el.

Sågarna var installerade i enkla byggnader uppförda i en ramverkskonstruktion och inte så sällan öppna på flera sidor. Beroende på terrängen kunde de också uppföras i två våningar.

LS/KL