Ladugårdar

Liksom de övriga husen på gårdarna bestod vanligen ladugårdarna i äldsta tid av låga, omålade timrade hus med små och få öppningar. Lokala variationer förekommer beträffande husens konstruktion; korsvirke, skiftesverk, timmer eller natursten.

Djuren värmde byggnaderna med sina egna kroppar och gick lösa oftast på stampat jordgolv med båspall av trä eller sten. Djurstallen påverkades mycket av djururinen och den fukt som djuren utsöndrade; gödselränna saknades länge. Golvkonstruktionen gjordes åtskild från stommen för att göra reparationer enklare. Ofta fick man byta ut de nedre stockarna i stockvarvet. De gamla byggnaderna ersattes med nya då de inte längre gick att använda.
 
Under slutet av 1700-talet inleds en förnyelse av den traditionella ladugården. Man strävade att samla de olika ekonomibyggnadernas verksamhet under ett och samma tak. Före 1800-talet var det vanligt att fähuset var en friliggande byggnad. Därefter började allt fler funktioner samlas i en och samma ladugårdslänga. Indelningen var något oregelbunden men stall, fähus, lada och loge byggdes ofta samman.

Efter skiftesreformerna tog utvecklingen fart och vid 1800-talets mitt inleddes en mekanisering av redskapen inom jordbruket. Den mer intensiva och specialiserade driften krävde större byggnader för djurstallar. För att bemöta behoven inom den tilltagande intensiva boskapsskötseln började väldiga ladugårdar, sammanbyggda med andra funktioner, uppföras. De nya byggnaderna uppfördes oftast i en överväldigande storlek med loge, höskulle, magasin, foderberedning, häststall, svinstall sammanförda i en enda huskropp. Det är dessa ladugårdsbyggnader som än idag sätter sin prägel på odlingslandskapet. Ladugårdar från 1900-talet placeras många gånger i ett nytt läge en bit från den gamla gårdsplanen, ibland som en vinkelbyggnad.

Till 1800-talets nymodigheter hör den s k höskullen som förlades på vindar över stallar och ladugårdar. Tidigare hade fähusen varit byggda i en våning och fodret istället placerat i en separat lada, t ex mellan fähusväggen och logen. Förändringen medförde att ladugårdarna tilltog i storlek. Luckor till höskullen, ovanför ladugården, placerades då på husets långsida där man lastade in hö.

Samtidigt med 1800-talets byggnadsutveckling kom nya hanteringsmetoder medförande att man kunde köra in direkt med lassen och slippa det tunga lyftarbetet. Luckorna i skullarnas långväggar ersattes med stora portar i skullarnas gavlar, eller på långsidan. Portarna kunde man nå genom en körbro, av trä eller sten med jordvall, på ladugårdens ena kortsida.
   
De nya ekonomibyggnaderna utfördes ofta med en bottenvåning i sten där man valde material från trakten; gråsten, tegel eller slaggsten vid bruken. Överbyggnaderna utfördes som en regelkonstruktion klädd med panel. Vid sekelskiftet 1900 blev stickspåntak populära. Vanligast på de större ekonomibyggnaderna blev så småningom lertegel. Sinuskorrigerad plåt introducerades kring mitten av 1800-talet men blev inte vanligt förekommande på uthus förrän 1940-talet, då även eterniten slog igenom som takmaterial. 

Från 1800-talets mitt och fram till efterkrigstiden ägnades alltmer omsorg om djuren. Ladugården fick fönster och ordentlig ventilation. Parallellt blev även fasadutformningen på ladugårdsbyggnaderna föremål för omsorgsfull arkitektonisk utformning och utsmyckning, i likhet med andra representativa byggnader. Det var ett resultat av typritningar för ”ändamålsenligare och vackrare byggnadssätt på landet”.

Sekelskiftets ladugårdar uppfördes i s k nationalromantik med smårutiga, ofta liggande fönster. Brutna tak blev vanliga och kännetecknande är överljusfönster över portar samt halvmånefönster i gavelspetsarna. Dessa stora ladugårdar kallas ibland Graménlador efter Ingenjör Gramén som anlitades som typritningsarkitekt. Ladugårdens form har därefter efterhand förenklats och byggts med allt högre skullväggar.

På 1960-talet infördes nya specialiserade typer av anläggningar, för t.ex. mjölkdjur eller köttdjur. De nya ladugårdarna har oftast en stålstomme med plåttäckning. Dagens ladugård är en låg byggnad utan utrymme för foderförvaring.

LS