Stall

I äldre tid delade hästen arbetsuppgifterna med oxen. Hästen var liksom oxen dragdjur i jord- eller skogsbruket men också dragdjur för gods- och persontransporter. På herrgårdarna och bruken förekom även rid- och vagnshästar, som kunde få särskilda stallar. Ägandet av hästar, deras antal, raser och arbetsuppgifter speglade gårdens storlek och välstånd. 
 
Fram till 1700-talet var stallet vanligen en separat byggnad införlivad i den traditionella gården med fyrkantig uppställning och månghussystem. På mindre gårdar förekom också att hästarna fick stå tillsammans med korna i ladugården, vanligen i separata boxar eller bås. När en särskild stallbyggnad fanns var den oftast placerat tätt intill ladugården, ladan eller logen, ibland sammanbyggt med boningshuset genom ett portlider. Seldonen förvarades i anslutning till stallet, ibland i en separat selkammare. 
 
Under slutet av 1700-talet började man i delar av landet sammanföra de olika ekonomibyggnaderna till längor, men stallen förblev vanligen separata byggnader. Stallbyggnadernas utveckling är i stort densamma som ladugårdarnas, med undantag för de stora gårdarnas vagns- och ridhäststallar. Där skilde man på arbetshästarnas och oxarnas stall från vagns- och ridhästarnas stall. Herrgårdsstallarnas placering och arkitektur samordnades ibland med huvudbyggnadens karaktär. Övriga stallbyggnader följde samma stilutveckling som ladugårdarna. 
 
Vid slutet av 1800-talet infördes nya rationella och väl utformade byggnadstyper på gårdarna. Även stallbyggnaderna berördes och man ville gärna understryka gårdarnas status genom ett omsorgsfullt utformat stall i anslutning till bostaden. Stallet skulle även inrymma åkvagnar. På de mindre och medelstora gårdarna sammanförde Schweizerstilens arkitekt Löfvenskiöld arbetshästarnas stall med ladugården. Ingångar på långsidan anslöt till stallet och till stallbodarna. Fönstren i 1800-talets stallbyggnader var ofta högt placerade. 
 
Äldre och enklare stallar uppfördes i knuttimmerkonstruktion som inte sällan fick panelbeklädning i ett senare skede. Löfvenskiölds mönsterbyggnader och efterföljare utgjordes av ramverkskontruktioner med panelbeklädnad alternativt av byggnader i natursten eller tegel. 
 
Hästarnas skodda hovar slet hårt på golven och innan betongen infördes sökte man göra häststallens golv beständiga med kullersten eller kubb. Själva spiltgolvet utfördes av plank. Boxarnas golv täcktes med sand och ströbädd som hade fuktupptagande förmåga att klara urinen tillfredställande. Många av de äldre stallarna har i ett senare skede försetts med boxgolv av betong. 
 
Så sent som på 1950-talet tog traktorn över hästens roll och stallarna förlorade sin betydelse. Efterhand ersattes hästar, vagnar och hästredskap av maskiner. Med de nya maskinerna följde nya specifika förvaringsbehov, kraven på större utrymmen ledde till en ny generation av ekonomibyggnader, maskinhallarna som fick sitt genombrott under 1960-talet.

LS