Kakelugnes konstruktion
Kakelugnen är murad med tegel i lerbruk täckt av kakel. Som eldstadstyp är kakelugnen av tyskt ursprung och förekommer i Norden från medeltiden. De äldsta kakelugnarna var till sitt inre konstruerade som en öppen spis med endast en rökgång. Vid eldning förbrukade den mycket ved och var inte särskilt värmeeffektiv. Under 1700-talet var de svenska myndigheterna bekymrade över bränsleslöseriet, vilket ledde till undersökningar av besparingsåtgärder. Uppdraget att konstruera en mer effektiv kakelugn gick till Carl Johan Cronstedt och Fabian Wrede. De utvecklade en kakelugn som till sin konstruktion var bränslesnål och mer effektiv som värmekälla.
Uppfinningen presenterades år 1775 i en bok med titeln ”Samling af beskrifningar på åtskilliga eldstäder inrättade til besparing af Wed”. I Cronstedts och Wredes nya konstruktion tas nästan all värme från elden till vara genom att röken från eldstaden leds genom ett långt vertikalt rörsystem murat av tegel. Ugnen magasinerar värmen och fungerar som värmekälla upp till 10-12 timmar efter eldningen. Med en brasa på morgonen och en på kvällen kunde man hålla ett rum uppvärmt. Till det yttre skiljde sig den nya kakelugnskonstruktionen från föregångaren genom de vanligen mindre eldstadsöppningarna.
