Kakelugnsluckor och spjäll

Kakelugnen hade i regel luckor av järnplåt för eldstadsöppningen. På luckorna fanns små dragluckor. Om kakelugnen hade dubbla luckor var de yttre oftast av mässing, men även ytterluckor av järn förekom.

Luckor av mässing förekom på finare kakelugnar redan på 1700-talet men blev vanliga först efter 1800-talets mitt. På industritillverkade kakelugnar var mässingsluckorna regel.

Spjäll
Spjället bestod av en järnplatta som löper i en ram och som skjöts ut och in med en stång på kakelugnens ena sida. Efter 1800-talets mitt låg stången ofta i en mässingsskena, en s k spjälledare, och manövreras då med s k spjällsnören.

Spisar och kakelugnar har en viktig funktion för husens självdrag. Stäng därför inte spjället helt under vintern om huset står oeldat. Vill man förbättra ventilationen utan att tända en brasa kan man sätta ett brinnande ljus i den tomma eldstaden och ha spjället fullt öppet.

Sotluckor
De äldsta kakelugnarna sotades genom en öppning i vardera sidoväggen inuti eldstaden. Öppningarna var tillslutna med löstagbara stenar som sattes på plats med lerbruk.

Utvändiga, runda sotluckor av mässing blev vanliga under 1800-talets senare del. De placerades dels nedtill på vardera sidan dels mitt fram i översimsen.

LS